Jag har tidigare nämnt att jag önskar mig en digital systemkamera i födelsedagspresent. Och som bekant är väntar den som väntar på nått gott alltid för länge. Därför köpte jag en till mig själv i julklapp. Ett rim tänkte jag skriva också, men det sket sig. Över lag har jag rimmat jävligt dåligt i år. Förra året har jag ett vagt minne av att jag gjorde riktigt bra ifrån mig.

  Hur som helst. Här är ett premiärkort taget med min ny buddie Nikon, jag hade först tänkt döpa om honom eftersom Nikon är ett sådant vanligt namn inom kameravärden. Men sen sket jag i det.



Nu ska jag gå på nyårsfest.

År 2010 avslutas med en jättespya, inte min, Mayas, men på min dator. Hur, HUR kan nått så litet och näpet vara så avskyvärt? Jag förstår det inte! och jag vet inte hur mycket av hennes terroriserande jag står ut med. När hon inte spyr och skiter hej villt klänger hon på mig som en blodigel. Eventuellt slänger jag ut henne idag redan. Alla har vi våra begränsningar lixom. 2010 har faktiskt inte varit något höjdarår direkt. Jag hoppas verkligen att 2011 blir bättre.

Den stora skammen fortsätter att terrorisera oss. Bara hennes blotta närvaro gör livet obehagligt. Hon har övergott till att, precis som vi normala katter, använda toaletten. Det är dock bara en marginell förbättring för det hon lämnar ifrån sig där kan fan ta livet av en! Det STINKER! Hennes attityd har inte på minsta vis förbättrat och ju mer självsäker hon blir ju otrevligare blir hon. Här om dagen gav hon sig helt oprovocerat på Amadeus när han var på väg upp i klösträdet. Nu är hon ju så tragiskt liten att det inte blir någon skada av hennes meningslösa attacker, men det är likt väl en förolämpning mot oss, den inhemska befolkningen.

  Bara på nätterna när jag och människan ligger och sover får man lite lugn och ro, fräck nog att våga sig upp i sängen har hon nämligen inte blivit. Om dagarna ligger jag ofta och lurar på mitt kontor, dit hon inte heller vågar sig, och smider hämndlystna planer. Men snart är vårt lidande över. Vi ska deportera henne till andra sidan promenaden vilken dag som helst nu!

// Krigskorrespondenten Gimli

Här sitter jag och c-vitaminboostar mig själv med färskpressad apelsin- och citronjuice. Det är gott och surt och jag hoppas att det ska ta död på ondskefulla baciller och dåligt humör. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men senaste dagarna har jag känt mig riktigt grinig. Det är jättekonstigt för två trevliga saker har hänt och det är fan i mig mer än det normalt händer på ett halvår annars! Och snart kan jag ju skicka hem ”Den stora skammen” och Katten till Sven, ytterligare en anledning att glädjas. Men det vill lixom inte ta sig riktigt. Glädjen alltså. Jag känner mig mest bara sur och irriterad och tycker folk är ena jävla svin. Så konstigt det kan bli lixom. Nu ska jag natta mig själv med Shrek.

Jag har gjort en fasansfull upptäckt. Min leverfläck(fy fan vilket fult ord det är, nästan så man kräks lite) har börjat växa! Jag tror det i alla fall, eftersom jag inte har tänkt så mycket, inte alls faktiskt, på saken vet jag inte om den egentligen alltid varit så stor som den är nu. Det känns nästan som jag måste luta huvudet lite åt vänster på grund av tyngden.

Jag hade lite svårt att sova i natt så jag läste lite i min lånebok som jag tyckt var riktigt bra. och det var den, ända fram till slutet. Då var det som om allt papper i hela Italien tog slut och författaren var tvungen och sno ihop ett slut på fem meningar. Värdelöst.

Nu ska jag sortera kort.

Det skulle bli den kallaste vintern på tusen år. Men jag vet inte det, jag tycker förra året var bra mycket värre. När vi var på morgonjogg i 18 minusgrader. fast å andra sidan, jag var ute mer den vintern också. Det här har varit en innevinter. Innevintrar är rätt värdelösa. Så jag funderar på att köpa en pulka. Då har jag ju en anledning att gå ut och termobrallor har jag ju redan.

  Vi åkte pulka en gång förra året. Jag och Figaro. För någon hade glömt sin vid bögberget så vi lånade den. Det var roligt, tyckte jag i alla fall. Figaro gillade väl det inte supermycket. Ska man åka ska det vara rejäla grejer som buss eller tåg, helst inte pulka eller cykelkorg, även om det sistnämnda funkade rätt okej ibland.

Blenda har börjat löpa. Hurra hurra!

Människan verkar inte vara på så strålande humör idag. Men det är inte så konstigt för ”Den stora skammen” envisas med att sitta i hennes knä. Rätt självklart att man känner sig lite hängig då. Hon gjorde föresten en repris av det onämnbara igår. Herregud! Det har gått så långt att till och med Katten bytt över from the poop side.

  Hur som helst, idag har jag legat och slipat på min plan för år 2011. Jag tycker jag lyckades väldigt bra med året som var så jag kommer nog inte göra så många förändringar. Varför bryta ett vinnande koncept liksom?

Nu har jag bestämt mig för att ge mig själv en systemkamera u julklapp. Dels för att jag fick ynkligt några julklappar (så går det när man inte köper några själv, kom ihåg det!), dels för att minimera risken av total besvikelse på min födelsedag och dels för att det om man nu får några pengar då när jag fyller år, är det roligare att inte redan ha dom i princip uppbokade. Och dels för att jag inte orkar vänta längre!

  Så nu har jag suttit och läst och läst för att försöka komma fram till vilken modell som skulle passa mig. jag vete fan hur bra det har gått alltså. Det finns tydligen ingen Systemkamera for dummies, men det verkar som Nikon D3100 verkar är en användarvänlig kamera som fått bra betyg. Nåja, vi får väl se. En kamera ska jag ta mig fan ha innan året är slut i alla fall!

Julen var för övrigt helt okej. Fast jag saknade Figaro hemskt, hemskt mycket, trots att både Charlie och Bonzo var där och stod för ”hundgörat”. Bara att inse, dom är varken lika söta eller charmiga som han. Kanske inte lika arga heller, men å andra sidan inte på långa vägar lika välutbildade. Inte ens Charlie, hans blindhundutbildning till trots! Hallå han försökte för fan klättra upp på soffbordet! Skulle Figaro ALDRIG gjort! När någon såg på. Se där, vi kan lägga till listigast till listan över hans egenskaper också.

Man skulle kunna tycka att stämningen varit tillräckligt spänd och ansträngd efter Mayas, som numera går under namnet ”Den stora skammens”, ”bajschock”. Men tydligen inte. Nej istället sätter Katten igång och beter sig som en galning hon också.

 Självmordbombare har man ju hört talas om, och mordbrännare. Men självmordsbrännare har jag aldrig stött på, fören nu då. Helt plötsligt bara kastade hon sig upp på bordet och satte eld på sig själv genom att stoppa in svansen i ett levande ljus. Hon verkade inte det minsta besvärad av att halva hon stod i lågor så man får utgå ifrån att det var en medveten handling. När människan kastade henne i diskhon för att spola av henne blev det där emot ett jävla liv. Fast i och för sig, det är väl inte så konstigt efter vad som hänt där...

  Hur som helst. Jag har häckat vid vattenhålet hela kvällen, just in case. Jag verkligen längtar efter att dom där galningarna ska åka hem!



//Amadeus

Igår såg jag New Moon. Det var väldigt känslosamt och jag fällde ett par tårar. Jag menar ni måste hålla med om att det är sorgligt att sån där skit får göras? Än mer sorgligt att folk blir rika på det! Jag tycker det är beklämmande! Tänk så mycket gott man hade kunnat göra för alla dom där miljonerna istället! Typ hållit ett helt uland med mat och vatten. Som sagt. Som sagt, beklämmande.

Som ni redan vet är vi invaderade här hemma. Efter kort överläggning med mig själv på mitt kontor bestämde jag mig för attityden nonchalant ointresserad och resten av kvällen låg jag i mitt klösträd.

  Människan och jag gick och la oss ganska tidigt. Vi är måna om att få många timmars sömn. Men bara ett par timmar senare väcktes vi av ljudet av hulkningar, spyhulkningar. På nattduksbordet satt katten och jobbade på en riktig jättespya! Som tur var så landade spyan på golvet, mellan sängen och nattduksbordet. Människan började torka upp och medan hon gjorde det smög den lömska Katten upp bakom henne i sängen för att lägga ännu en spya!

  Jag har aldrig sett människan rör sig så fort! På första hulkningen snodde hon runt, snabb som en virvelvind, greppade Katten och skickade iväg henne i en båge ut på golvet. Där landade hon, Katten, och ännu en spya, i alla fall Katten såg riktigt snopen ut. Resten av natten sov jag riktigt dåligt alltså. Hela tiden på spänn inför nästa spyattack.

  Den kom aldrig. Istället kom något ÄNNU värre. En obehaglig lukt. Vi spårade den till köket. Där satt Maya med ett uttryck av skam och förnöjsamhet i sitt minatyransikte. Hon hade BAJSAT i diskhon! Det är bara SÅ sjukt! Jag vet inte vad vi ska ta oss till nu. Renovera köket, flytta, hedersmörda henne. Hon har verkligen dragit skam över familjen!

FINN TVÅ FEL!!



Greatings from Hell!
//Gimli

Har just insett nått fasansfullt. Jag har hockeyfrilla. Skjut mig!

Idag hade människan med sig våra ”släktingar” från Stockholm hem, mormormänniskans katter. Dom ska fira jul här med oss. Asså jag har inget problem med att ha gäster, men jag tycker det är lite creepy när gästerna är små som råttor och dessutom rätt ohyfsade. Man tycker att vid deras ålder borde man vara hyfsat civiliserad och veta hur man beter sig i sociala sammanhang, men inte dom här båda. Nä, nä. Men jag är en gentleman och tänker inte sjunka till deras ohyfsade nivå! Sen om jag lixom av en händelse skulle råka trampa eller sätta mig på nått ut av dom där små krypen så att dom typ går sönder, det är knappast nått jag kan hållas ansvarig för.

Jag håller på att bli galen! Vad är det för jävla iglo jag bor i? Hela den här vintern har varit askall! Redan i september ringde jag hyresvärden och klagade på att elementen inte var varma. Dom bara sa ”Hallå? Hallå? Är det här ett skämt?” och sen la dom på. Jag kände mig grovt förolämpad! Nu är det i alla fall lite drag på dom och om tur är det för golvet är så jävla kallt här att om jag inte kunde ligga på bordet och värma tassarna på elementet hade jag fått kallbrand. Jag hatar det här skitlandet! Nu ska jag kolla efter andelslägenheter på varmare breddgrader. Fast inte i Asien eller Afrika för där har jag hört att dom äter katter. Sjuka jävlar!



//Gimpa, cold as is.

Här om dagen köpte jag en väldigt spännande frukt. Tjusigt gul med taggar på. Svin dyr. Men det är lixom värt det ibland. Att kosta på sig. Jag var rätt förväntansfull. Den låg bland passionsfrukter och granatäpplen så jag föreställde mig ju nått saftigt och sötsurt. Tror aldrig jag blivit så besviken i hela mitt liiiiv! På en frukt alltså. Inuti var den skittråkigt blekgrön och den smakade verkligen ingenting. Ingenting! Jag slängde den. Nu har jag lärt mig en läxa. Jag tänker aldrig mer köpa frukter som kostar över 100:- kilot!



Nu försöker jag få arslet ur vagnen och göra någonting rättrådigt denna dag som är idag. Det finns ett antal ”jag borde” men det lockar föga. Det finns ett "jag måste" som jag väl kommer tvingas genomföra. Hämta Maya och Katten så dom slipper fira jul ensamma.

…att jag hade tjockt härligt hår! Det var visserligen på benen men jag var glad ändå. Man får lixom tar vad som erbjuds. Nu ska jag samla ihop mina fem hårstrån i ett spindelben och dra till jobbet.

Jag har varit på riktigt kast humör hela dagen. I morse kom jag nämligen att tänka på en incident som skedde tidigt i våras. Människan hade en annan människa på besök. Jag tänkte vara artig och skaka hand med henne, eftersom jag vet att det är så dom hälsar på varandra. Men jag slant lixom med tassen och den råkade hamna på henne ena tutte istället. Efter det blev jag typ stämplad som värsta pervort och människan går runt och varnar folk som kommer hit för att jag kan antasta dom genom att typ ta dom på bröna. Bara för att jag råkade slinta en ända gång!




// Amadeus

Hade besök igår. Av Miss Stinky. Först satt vi och snackade lite om vad som hänt sen sist. Inte mycket tydligen. Hon mest bara satt där och stirrade med sin lite tomma, svarta blick. Sen kollade vi andra på UFC (Ultimat Fighting championship) medan Stinky mest bara låg och luktade. Först låg hon i en av mina människors knä och det tillät jag ett tag för det kan vara skönt att inte vara the center of attention ibland. Sen började jag tycka synd om människan vars kläder skulle börja lukta som Miss Stinky så då tog jag över. Plus att det var dags för huvudnumret och då vill man helst sitta på första parkett.

Nu ska jag jobba. Extraknäcker som badvakt då och då. Mer om det en annan gång.

//Gimpa

I morse kastade jag i all hast i mig två koppar kaffe innan jag hoppade upp på järnhästen och galopperade till jobbet. Jag kände mig som vanligt lite obehagligt till mods när jag passerade polishuset. En dag kommer någon komma utrusande med visselpipa och stoppskylt (typ kling och klangutseende) och bötfälla mig. hur, HUR, kan det vara så jävla jobbigt att skaffa batterier till cykellyset? Hur kan det för övrigt vara så jävla jobbigt att cykla såhär års?! Trots välplogade vägar. Det är orimligt! Hur som helst, det kanske är spänningen i att leva on the wrong side of the law som hindrar mig från att fixa lyset?

Nu: Kaffe.

Jag tränar MMA (mix martial arts) och för att hålla mina reflexer uppe brukar jag träna med dom löjliga leksaksmössen människan släpar hem. Nån gång ska jag göra en instruktionsvideo, men till dess måste människan köpa en jävligt mycket bättre kamera. Min teknik, som är outstandig, går förlorad utan bra skärpa.



Nu måste jag stretcha och meditera innan jag går och lägger mig. måste orka upp ungefär fyra och tvinga människan att ge mig lite nackmassage. Vist jag skulle kunna vänta till typ sju när hon ändå gått upp. But were’s the fun in that?

//Amadeus

Tillbakas igen, hos kaffet och datorn och favoritlåten. Klapphandlandet gick över förväntan. Jag var inne i ett flow och på bara nån timme var jag färdig. Nytt rekord! Anledningen till att jag inte är så förtjust i att köpa julklappar är att jag aldrig vet vad människorna vill ha! Så det brukar sluta med att jag köper nått jag själv vill ha och sen vill jag ju inte ge bort det!

  Om jag skulle betygsätta julhandlandet så blir det plus i kanten för Mique som gjorde jättefina paket åt mig. Och minus i kanten till Lagerhouse som hade egen inslagning, vilket inte är så illa, men är tejpen typ slut suger det! Skärpning!

Det snöar på det allra finaste sätter. Stora flingor som bara dalar ner utanför fönstret. Inget vasst eller hårt eller ens blött. Jag gillart! Och kaffet smakar inte alls bara varm mjölk den här gången. När det är slut ska jag ner på stan för att köpa julklappar. Egentligen hade jag inte tänkt köpa några i år. ”Jag tänker inte köpa några julklappar i år.” sa jag därför till morsan i telefonen en dag och hon höll med och hade ingen lust hon heller. Men sen pratade morsan med Harriet och hon sade absolut ifrån att såna dumheter ville hon inte höra av. ”Nu köper ni klappar! End of discussion!”. Så klappar blir det alltså. Harriet är lite en matriark i vår släkt. Tur att jag snart är tillräckligt gammal att ta över. Då jävlar är det slut med klapperiet!

När du suttit in människan är det dags att börja öva den i att förstå dina hjälper. Du använder dig av din vikt. På grund av människans dåliga balans kommer den att vara tvungen att följa efter dina rörelser för att undvika att hamna i obalans. Rikta blicken åt det håll du vill ta dig för att få de rätta viktförflyttningarna. På den här bilden ser ni hur blicken ska användas. Jag som är en van ryttare kan ibland välja att rida människan baklänges. Det är inget som nybörjare bör pröva sig på dock.

Nyvaken sitter jag och glor ut genom fönstret. Lite komavarning på det, jag ser men det syns lixom inte. Ett hålögt stirrande. Kaffet hjälper inte ett skit för det smakar mer varm mjölk än kaffe. Ögonmått existerar inte vid den här tidpunkten på dagen.

  Jag drömde jättekonstigt nu på morgonen. Jag satt på golvet till nån liten hamnkrog eller nått, trodde jag, när Kenta med skägget och hans fru och en liten unge kom in och slog sig ner dom också. eftersom Kenta är en A-lagare så förstärktes naturligtvis min tro att det var en hamnkrog jag var på. Men så kom en bekymrad läkare och hämtade Kentas lilla familj.

  Jaha tänkte jag och var rätt lättad över att bli av med dom och började pilla lite på mina håriga ben. Nöp tag om ett och ryckte till. Plötsligt satt jag med en äcklig fiskelina i handen och mitt ben var ett lååångt öppet sår. Såg ut ungefär som innamätet på ett slaktat och urtagen djur. Jag svimmade nästan. På riktigt alltså, men eftersom jag redan sov så hände lixom inget. Det var det värsta jag sätt! Usch! Kommer aldrig bli av med den minnesbilden. Vilken tur att jag var hos en läkarhamnkrog! Hoppas drömJonna får vård medan jag är på jobbet.

Idag kände jag mig lite uttråkad så jag satte igång en film. Hachiko: A Dog's Story. Först verkade Hachiko vara en rätt förnuftig hund. Han ledsagade sin människa till och från tågstationen varje dag, vilket är rätt vettigt med tanke på människors bedrövliga lokasinne. Men strax förstod jag att det snarare var så att han svansade efter sin människa som ett annat mähä. Och när människan försvann, han dog eller nått, så fortsatte hunden gå till tåget för att vänta på honom. Inte bara ett par dagar utan i typ tio år. T I O  Å R. Vilken jävla idiot!  Sen slutade filmen med att människans barnbarn fick en precis likadan hund som oxå döptes till Hachiko. Sånt är bara såååå creepy

Filmen får en överstruken mus av fem möjliga.

Jag är en fridens man. Hetsar inte upp mig i onödan så att säga. Men jag är ingen mes, jag tar inte att folk och fä helt oprovocerat kommer med hotfulla kommentarer och förolämpar min person.

Håkan lämnade denna kommentar till mig igår.

Jag har ett djävligt fräsigt träd på mitt revir som jag skulle vilja ha recenserat. Jag anar dock att du inte är så värst bevandrad med den typen av ting och kanske inte riktigt vet hur du ska göra för att komma upp i det. Den biten behöver du emellertid inte oroa dig ett dugg för kan jag förtälja, jag kommer nämligen att hjälpa dig på traven så att säga... Välkommen!

Så jag besökte hans sida och såg där att han ägnat ett helt inlägg till att håna mig. Trots att jag aldrig gjort honom något alls. Uppenbarligen är Håkan inte blind, så jag utgår ifrån att han såg skillnad på mig och min polare Gimpa, men ändå valde att helt urskillningslöst öste skit över även mig. Osympatiskt personlighetsdag! Verkligen!

Själv tänker jag inte sjukna till en sådan låg och barnslig nivå. Men Håkan, efter att ha googlat hundraser har jag konstaterat att du måste vara någon typ av dvärghund. Det troliga är att jag är dubbelt så stor som dig, dubbelt så tung. Välj dina fiender med omsorg…

Jag och min grannkatts helt normalstora människa.

Nu kommer jag den närmaste tiden vakna med förhoppningar om att ha fått ett ”Hon blöder”-mail. Det låter värre än vad det är. Vad jag hoppas på är att den förtjusande lilla Blenda ska börja löpa så det snart finns ett par bullar i ugnen. Jag måste verkligen ha något att se fram emot för den här vintern kommer annars bli outhärdligt lång och risken finns att jag helt enkelt lägger mig i en snödriva och självdör om jag inte kan föreställa mig ljuset i tunneln i form av en liten vårvalp. Fast jag har tidigare nämnt att universums gillar att messa med my minde så jag försöker att hålla förhoppningarna nere, vilket är skitsvårt.



Alla som tycker Blenda är skitsöt räcker upp en hand!

Ps. Majje jag skickade till dig. Du var en av dom jag trodde inte svarade. Men nu när jag vet att du aldrig fick det så stryker jag dig från min lista över personer jag nog inte gillar längre.=P

Det kom en fråga om vad jag var för ras. Naturligt att folk undrar. Här kommer därför en lite mer ingående presentation av mig.

När min mammas människor upptäckte att hon var på smällen blev dom utom sig av skam och förnedring, så dom kastade ut henne. Så mitt förakt för mänskligheten kom så att säga med modersmjölken. Men jag var smart och insåg att människor kan användas som redskap och att i stället för att sky dom som pesten och hålla sig så långt ifrån dom som möjligt, kan man förslava dom.

  Som mycket ung adopterade jag en människa. Nu drygt åtta år senare har vi en mycket bra relation, även om det funnits några hinder på vägen. Det största hindret kom in i mitt liv sommaren 2005. Under drygt sex år levde jag sen under samma tak som en psykopat. En vansinnig och oberäknelig varelse vars nästa drag var helt omöjlig att förutspå. En HUND! Jag straffade min människa mycket hårt för hennes beslut att tillåta hunden att flytta in hos oss. Jag lämnade henne helt sonika. Under ett par veckor vandrade jag på gatorna, dag som natt. Jag sov i bilmotorer och buskar. Jag åt byten jag själv fällde med mina dödsbringande klor. Jag är en gladiator, en stenhård överlevrare.

  Gömde i skuggorna följde jag min människas förtvivlade sökande efter mig. Jag hörde hennes rop och bönerna om att bli förlåten. Jag läste hennes lappar och skapade falskt hopp hos henne genom då och då riva bort telefonnumret så hon skulle tro att någon sett mig.

  Men tillslut beslöt jag mig för att förlåta henne och återvände självmant hem. Jag blev förstås hyllad och omhuldad och pysslad med efter konstens alla regler och hunden förstod vem som var den mest älskade i det här hemmet.

Idag är jag i mina bästa år (åtta) och har fått en hel ras uppkallad efter mig, The Royal Gimlidor (bondkatt). Jag är det ända rasexemplaret vilket gör mig otroligt värdefull. Hunden bröt jag med min psykologiska stidsföring ner så till den milda grad att han flyttade till Dalarna (avlivades pga sjukdom). Min människa har jag format till en arbetsvillig och trogen tjänare och vi lever nu i en harmonisk relation som gynnar oss båda.



//Gimli den hjältemodige

Man kan inte bara få och få, ibland måste man stjäla också.

Här om dagen var jag med Annsofie i djuraffären och den överentusiastiske expediten var där, som vanligt. Jag uppskattar service mindeness, det gör jag. Men to much är faktiskt to much. Först blev jag bara lite irriterad, det var när jag stod och kollade på tandborstformade dentasticks och till min förtjusning såg att dom hade fått in pytte, pytte, pyttesmå.  ”Såna här borde jag ge katterna.” sa jag och viftade med en mintandborste åt Annsofies håll. ”Nej, nej, nej!” sa expediten tusen gånger ”Dom äter inte såna. Du ska ge dom såna där!” och så pekade han med en påse med pyttesmå kattkarameller. Jag behövde bara kasta ett getöga på påsen för att se att dom där minbitarna skulle Amadeus kunna svälja hela, typ fem i taget. Och dessutom äter han VISST dentasticks. Han har bara haft svårt att få in dom i munnen eftersom dom alltid varit för stora, och tillhört Figaro.
  Så jag sa det att dom där små skitarbitarna var alldeles för små och skulle sväljas hela av min main coon. ”Jaha men då ska du ge dom Royal Canins Main coonmat med extra stora bitar.” sa den hjälpsamma fruktansvärt irriterande expediten då. Vilket jag ju redan gör och dessutom alltid handlar precis där, ofta hos honom och har så gjort i sju år.

  När jag sen stod och klämde på en liten pipgroda kom han rusande för att tala om för mig hur en jack russell är och vilka leksaker den tycker om. Excuse me lille man med jättekrumma ben och tjejfrisyr, jag vet väl själv bäst vad min djur gillar!

Det är helt hopplöst att försöka prata med en människa. Dom är totalt oförmögna att förstå de enklaste ord såvida dom inte uttalas på deras eget gutturala språk. Det hjälper inte heller att höja rösten mot dom, har jag insett nu efter många års skrikande. Fast nu är ju den vanan befäst så jag fortsätter skrika men, förtydligar oxå mitt muntliga kommando med en dirigerande gest. Här har jag bett min människa hämta en burk tonfisk åt mig från köket och pekar därmed i den riktningen.

Kan du kontrollera din människa? Är du helt säker på att den i en kritisk situation verkligen skulle lyda dig? Nej det var det jag trodde. Felet många katter gör är att dom blir bekväma och glömmer bort att hela tiden befästa sitt ledarskap över sina människor. Här kommer därför en lydnadsövning som du ofta kan använda på din människa:

Vänta tills människan verkar lugn och avslappnad. Placera dig sedan på den. Förslagsvis i knät eller på bröstet, i början gärna så ni kan ha ögonkontakt. Nu ligger du kvar där och tillåter inte att din människa flyttar sig fören du ger den ett frikommando. Använd rösten och blicken för att få människan att behålla sin position. Behövs det kan du även använda klorna. Ofta räcker det med att hota med att göra det. Fäll ut pekklon och håll upp den i människans synfält. Själv har jag aldrig behövt ta till så drastiska metoder eftersom jag är en naturlig ledare och har så pass mycket pondus att ingen kommer sig för att trotsa mig. Ju oftare du gör den här övningen desto bättre kommer din kontroll av människan bli.

En illustration.

Nu ska jag betygsätta ett par olika sovplatser. Utifrån läge, bekvämlighet och tillgänglighet kommer jag ge dom ett betyg från en till fem kattassar.

Först ut: Handfatet.
Detta handfat har en lätt rundad form i framkant men är tyvärr väldigt rak i bakkant. Det gör att det är relativt svårt att hitta en riktigt bekväm sovställning. Det är också väldigt kyligt precis när man lägger sig men om man ger det lite tid värms porslinet upp och blir mycket behagligt. Läget är inte det bästa. Alldeles för nära toaletten och för långt ifrån händelsernas centrum: kylskåpet. Tillgängligheten är dock mycket god, det är i stort sätt alltid ledigt.
Handfatet får två tassar av fem möjliga.



Bordet:
Tillängligheten är på sin höjd hyfsad. Här får man ofta trängas med allehanda föremål och individer. Men får man ha det för sig själv är bekvämligheten mycket bra, speciellt för den som gillar ett lite fastare underlag. Läger är också väldigt fördelaktigt. Det är mycket nära till kylskåpet. En aningen längre till toaletten. Det ända som drar ner betyget på läget är att det kan dra kallt från balkongdörren.
Fyra tassar av fem möjliga.

Bokhyllan:
Tillgängligheten är fenomenal! Det samma gäller utsikten. Här ifrån ser man i stort sett allt värt att se. Man känner sig lite som king of the world. Ända nackdelen är den begränsade ytan och draget från balkongdörren.
Fyra tassar av fem.

Det var allt för denna gång. Jag återkommer med fler recensioner framöver. Så håll ögonen öppna!
//Amadeus, din sängprovare i etern

Tidigare under kvällen begicks ett grovt brott på Luntgatan i Norrköping. DNAspår återfanns på brottsplatsen och "polisen" har redan gripit en ”person” som är på sannolika skäl misstänkt, den högre graden av misstanke, för brottet. ”Personen” i fråga är sedan tidigare känd av "polisen" för samma typ av brott och "polisens" talesman medger att ”personen” erkänt att han befann sig på platsen vid den aktuella tidpunkten. Under morgondagen beräknas "personen" begäras häktad av "åklagare".

Jag läser inte tidningen så jätteofta. Men i kväll kände jag mig uttråkad och bläddrade därför lite i dagens NT. Idag hade dom korning av årets lussekatt. Jag höll på att smälla AV när jag såg de tio kandidaterna. Dom såg ut som värsta strykarkatterna allihop! En var tillexempel bara en vecka gammal. Hur fan ska den kunna lussa? Den kan ju inte ens se! Ful var den också, det är alla katter i den åldern. En annan var död. Ja, ni läste rätt. DÖD! Inte på bilden men det framgick av bildtexten att han var det. Sjukt! Det ska helt klart en människa till för att  skicka in en bild på en död katt till en tidning!

  Själv skulle jag bli en skitbra lussekatt. Jag har en förtjusande sångröst, ett bedårande yttre och har dessutom lussat förut. Fast jag var lite sur den gången eftersom jag fick vara tomte istället för lucia. Alla tyckte att Amadeus passade bättre som lucia för ”Han har ju så långt vackert håååår!”

Som jag nämnde igår så har jag varit på äventyr idag. Ett besök i Mjölby. Den äventyrliga biten låg i resan dit och hem. Den skedde nämligen med... Kommunala färdmedel!! Vilket som alla pendlare vet är rena lotteriet så här års. Otroligt nog tog jag mig både dit och hem utan större missöden. Fast hemresan gick med buss och tog en jävla tid! Så jag roade mig med att skicka sms om min fantastiska Mjölbyupplevelse och blev synnerligen missnöjd med den lama respond jag fick. ”Vad kul.”, ”Så trevligt.” eller inget svar alls. Bara Annsofie visade upp den entusiasm jag förväntat mig.

Här kommer lite bilder från besöket.

Jag gick upp okristligt tidigt i morse. Det kändes som att resa upp från de döda. Jag såg ut som upprest från de döda. Livet har verkligen börjat vara slitsamt. Jag känner mig stel och sliten och börjar bli ängslig över att bli gammal. Det är inte rynkorna och påsarna under ögonen, tunnhårigheten (som jag för övrigt redan lider av) eller den försämrade synden (edit; jag menar synen men kom efter lite funderande fram till att tillfällena att synda antagligen även de blir mer sällsynta) som oroar mig. Det är alla jävla krämpor. Alla gamla jag känt (en, min farmor) har gnällt över att ständigt ha ont någonstans. Jag AVSKYR att ha ont! Usch. Jag vill inte!

  Istället för en nyttig frukost som havregrynsgröt eller så åt jag därför ett vansinnesbesprutat äpple. Jag torkade behjälpligt av det först, men inte så noga för min tanke var att få i mig så mycket konserveringsmedel att mitt åldrande skulle skjutas upp i alla fall nån vecka. Så äter jag tillräckligt många äpplen som det här kommer jag antagligen hålla aslänge! Tills jag plötsligt skrumpnar ihop och ruttnar på bara några dagar.

Dagens hiss:
Kaviar. Det ser aptitligt ut och smakar hur bra som helst!



Dagens diss:
Kaviartuben. Den är helt jävla omöjligt att ta sig in i utan tummar!

Man kan använda sin människa som riddjur. Inte för att det behövs, de flesta katter har ju outtömliga resurser vad det gäller kondition och styrka, utan för att det är ett praktiskt och underhållande sätt att förstärka sin position som människans ledare.
  Det första du måste göra är att ”sitta in” människan. Människors balanssinne är totalt värdelöst så börja med att placera din människa på ett fast underlag innan du sitter upp. På det viset får människan vänja sig vid hur det känns att ha en ryttare på sig och du själv riskerar inte en neslig avfallning på grund av att människan tappar balansen till följd av sin ovan att parera upp en ryttares viktförflyttning.



I nästa avsnitt kommer jag prata om hur du styr människan med hjälp av din vikt, röst och i extrema fall klor.

// Gimli, legitimerad människorinstruktör

Jag har insett att lamporna i trapphuset ALLTID är tända. Jag gillart inte! Det är varken miljövänligt eller Jonnavänligt. För mig uppstår problemet när jag typ kvart i sju på morgonen ska gå upp och släppa in Kenzo. Fast jag tänder lampan inne så är den inte på långa vägar så stark som trapphuslampan så jag blir helt bländad och plågad när jag öppnar dörren. Det är inte en fager syn, mitt ansikte, rödmosigt, hopskrynklat, ögonen som vindar och börjar rinna litegrann. Jag är lite orolig att Frida ska bli så förskräckt att hon inte längre vill lämna Kenzo hos mig. Det vore trist för jag gillar ju Kenzo rätt bra.



Nu över till annat. Det ser lite naket ut i hallen. Spegeln har fortfarande inte tagit sig upp på väggen. Jag börjar inse att den kommer behöva hjälp. Men även när den väl är på plats tror jag det kommer se naket ut så jag funderar på att måla om ännu en hylla och borra upp ovanför spegeln som typ kombinerad hatt och avlastningshylla. Sen skulle jag verklien vilja ha det där skrivbordet, som tydligen bara existerar i min fantasi.

  Imorgon är jag ledig och då ska jag kanske ut på äventyr. Mer om det då, om det blir av. Jag vågar inte berätta för mycket om det eftersom universum har som hobby att bitchslappa mig i fejset så fort jag hoppas för mycket på något!

Att vara snygg är jävligt viktigt. Själv är jag naturligt snygg men inte ens det håller i längden. Eller jo det gör det ju faktiskt på en katt, men knappast på människor. Människor blir helt klart fulare ju äldre dom blir. Fast i början är dom inte så snygga heller, det har jag sett med egna ögon… och egentligen, dess emellan är dom flesta människor också rätt fula. Ingen jag träffat har kunnat möta sig med mig.

  För att behålla min ungdomliga fräschör ser jag till att få mycket sömn. Minst sexton timmar per dag. Det här är en sovstil jag vill rekommendera då den både är klädsam och stretchar ut kroppen på ett behagligt sätt.

Väldigt många människor är understimulerade. Det är därför dom ofta är tjocka och gnälliga. För att hjälpa din människa till ett bättre humör och ett mer stimulerande liv kan du leka med den. Själv brukar jag passa på när min människa är på toaletten. Många människor är som mest avslappnade just då och därför väldigt mottagliga för lek. Jag brukar göra så att jag gömmer mig i badkaret och hoppar fram när hon minst anar det. Det här finner både hon och jag underhållande. Ibland skriker hon rent av högt av förtjusning.

  Men jag vill höja ett varningens finger! Var försiktig med vad du slår klorna i! Människor har en konstig vana att torka sig i häcken när dom sitter på toaletten. Du vill INTE få tassarna fulla med deras skitpapper! Rekommenderat är att ha duschdraperiet mellan dig och din människa.



// The Royal Gimlidor

Jag har haft en tuff morgon! Förta gången alarmet drog igång, vid sju, uppstod stor förvirring. Mina inälvor började torrkoka (föreställer en kastrull med spagetti som av misstag ställts tillbaks på en påslagen platta) på ett typiskt övertrött (eller bakfullt men inte i det här fallet) sätt medan jag försökte kravla mig ur sängen på jakt efter telefonen. Efter att ha legat blickstilla på rygg och stirrat på displayen en stund lättade dimman och jag mindes att jag hade tvättid.

  Ner i källaren, in med kläderna fort som fan, jag var förutseende nog att sortera (kanske inte så mycket sortera som dela upp i två jämnstora högar) dom redan igår kväll och sen fort som fan tillbaks till sängen.

  Att ligga och slumra är nått ut av det bästa jag vet. Morgonslummer är bättre än kvällsslummer. Så jag låg där och försökte morgonslumra. Gimli kom och la sig, bredvid istället för på vilket är tacksamt. På grund av sin imponerande kroppshydda och stora pondus är han rätt tung. Sen kom Amadeus. Det är en av sakerna som gör att morgnslummret är bättre än kvällsslummret. Man blir inte fult lika störd över Amadeus eftersom det egentligen inte är meningen att man verkligen ska sova.

  I alla fall. Amadeus kom och jag la som vanligt en kudde över huvudet och han ställde sig som vanligt på kudden och trampade lite innan han la sig ner och började peta in tassarna i andningshålet mellan kudden och täcket. ”Klappa miiiiiiiiiiiig!” skrek han nästan i falset, han har inte samma pondus som Gimpa. Men jag gör aldrig det vid dom här tillfällena för då kan han verkligen aldrig ligga still.

  Där låg vi och det låter ju jättemysigt och det skulle varit jättemysigt om det inte var för att jag så fort jag somnade till drömde att klockan ringde igen. Ungefär var femte minut spratt jag till och började krafsa efter telefonen som naturligtvis inte sagt ett skit. Jättejobbigt! Det gjorde att jag sov mycket längre än vad jag hade för avsikt. Men tillslut ringde det på riktigt och jag raglade iväg ner i källaren igen. Väl där blev jag förvirrad och osäker på om klockan faktiskt hade ringt eller om det var ytterligare en dröm och en vag förhoppning om att hon kanske var mycket tidigare på morgonen än vad jag trodde vaknade till liv. Så visade det sig naturligtvis icke vara.

  Och i källaren gjorde jag den irriterande upptäckte att torktumlaren inte fungerade. ”Varför händer detta mig?!” skrek jag och skakade händerna mot himmelen, eller i det här fallet mot källartaket. Det är fan inte roligt att hänga en miljon strumpor och trosor! För naturligtvis var det extra många idag eftersom jag skjutit upp tvättandet ett kvartal eller så. Plus att torkrummet nu är så fullt att skiten säkert inte kommer hinna torka så det måste hängas här uppe också. Jag avskyrt!

Nu sitter jag här med min frukost och försöker minnas vad det mer var för konstigt jag drömde. Morsan hade färgat håret svart och jag var övergiven i nån rysk stad tror jag. Alla andra hade stuckit iväg på nån typ av skattjakt medan jag gick för att köpa nått att äta.

Fortfarande lite småsur i morse när jag vaknade. Låg för länge i sängen med huvudet under täcket och viskade med Gimli, som också låg med huvudet under täcket, hela kroppen för att vara precis. Fast det var väl inte så givande. Jag känner ofta när jag försöker prata med Gimli att han inte lyssnar på mig, eller helt byter ämne. Jag kan fråga hur han sovit och istället för att svara kan han försöka bita mig i näsan eller än värre, i bröstvårtan! Sen bara drar han. Utan att förklara varför eller be om ursäkt.

  Sen när jag väl tagit mig upp och fått i mig en kopp kaffe möblerar jag mina nu färdigmålade kökshyllor och dammsög. Kände mig tillfälligt tillfreds. Tillfälligt tillfreds kände jag mig också medans jag åt mig frukost och drack min andra kopp kaffe men sen släppte det och jag blev rastlös och småsur igen. Jag försökte analysera varför, men kom mest bara på hur mycket jag avskydde gymnasietidens svensklektioner och deras analyser. Lyckades nästan arbeta upp en riktig irritation. Vad är vitsen med att sitta och försöka hitta underliggande meningar och skit i en text skriven av en människa som varit död i ett par hundra år? Ingen VET ju. Jävla dumheter! Det är väl för fan bara att läsa skiten och gillat eller inte! Vilken människa som helst borde ju fatta att analysering bara komplicerar! Det ända som bör analyseras någonsin är urinprov och stolprover och sån där skit.

Såhär fult var mitt kök förut (fast då när bilden togs tyckte jag det var jääääääääääääääättefint, det berodde på att jag var smaklös på den tiden).



Nu är det såhär fint!

Katterna är alldeles vilda. Dom skriker ”Kolla mig då kolla mig då!” och stilar omkring på sätt och på ställen man skulle kunna tro vore fysiskt omöjligt. Piskar upp varandra så hårtussarna ryker, fast på ett rätt glatt sätt ändå. Det är trevligt att komma hem till en akrobatisk uppvisning, onekligen. Det är trevligt att bli lite imponerad och full i skratt. Trevligt att bli uppvaktad av Amadeus som snor runt mig och på något vis lyckas bli flera meter lång och livsfarligt intrasslad i mina ben.

  Idag har varit en besynnerlig dag med massa motstridiga och trista känslor och tålamodsprövande ineffektivitet, omöjlig att bryta sig ur. Rätt kast, rätt skönt att den är slut. Jag hoppas imorgon är mer som vanligt.



http://www.youtube.com/watch?v=Fy8hK3blQOQ

Ibland är det så satans svårt att ta sig för just någonting alls. Jag sitter med min kaffemugg och glor på adventsljusstaken i fönstret, retar mig lite på den röda färgen och försöker komma underfund med vad den konstiga känslan jag har i magen egentligen betyder. Det går inget vidare, så jag pillar lite på den torra mossan och stör mig lite mer på den röda färgen.

  Ute börjar det redan bli mörkt. En tur till ICA och Hemköp är det ända jag fått till av utomhusvistelse idag. Resten av dagen har jag spenderat inomhus, i stor utsträckning stillasittande. Det fortsätter knäppa i knät och jag vet ju varför men ids inte göra något åt det. Jag längtar redan efter helg. Längtar lite i allmänhet. Det är kanske längtan jag har i magen.

Bäddar sängen medan kaffevattnet kokat. Tänder adventsljusstaken som jag glömde bort igår. Det knakar och knakar i mitt högerknä och golvet är svinkallt, trots att elementen är på. Fast det gör inte så mycket för jag har tofflor. Möjligtvis besvärar det Amadeus en aning, som brukar ligga utsträckt halvt om halvt på rygg på golvet och huttra. Men han får lixom skylla sig lite själv för han har ju sängen och soffan och biabädden och klösträdet och bokhyllorna, om han nu nödvändigtvis vill ligga hårt.

Medan jag sörplar på mitt kaffe läser jag hundrelaterade bloggar och artiklar. Jag retar mig lite helt i onödan antar jag på att ordet korrigering används felaktigt. Inom hundvärden har korrigering blivit liktydligt med bestraffning. Tydligen är alla helt obevandrade inom det svenska språket. Att korrigera innebär att rätta till någonting.

Exempel, jag korrigerade precis en ljusstake som står i mitt fönster eftersom jag tyckte den hade en felaktig position. Om vi nu frågar ljusstaken hur den upplevde det hela, och den kunde svara, vilket den ju inte kan, skulle den säga att den upplevde en lätt vridning till vänster och att utsikten förändrades en aning. Den skulle inte känna obehag (såvida den inte starkt ogillar mitt utseende eftersom det nu är mig den har utsikt över).

  Bör tilläggas att en korrigering inte över huvudtaget behöver innebära att man har fysisk kontakt med det korrigerade föremålet/individen. Hade ljusstaken kunnat flytta sig själv hade jag kunnat be den utföra korrigeringen av sig helt på egen hand.

Så vad jag med detta stycke vill förmedla är helt enkelt att alla hundägare som tycker sig korrigera sina hundar när dom i själva verket bestraffar dom ska skaffa sig en ordbok!

Ps. Ni hundägare som väldigt hårdhänt korrigerar era hundar, så dom både blir rättade och bestraffade behöver förstås inte ta åt er. Men ni är korkade. Tack och hej!

8-10 minusgrader är för visso rätt kallt, men jag kan inte riktigt tycka illa om vintern när det är strålande sol och snöglitter så långt ögat kan nå. Kenzo och jag gick runt Himpa. Eller jag gick, Kenzo med snösurfade. Ut i den djupaste snön for hon med huvudet före som en liten plog. Men så frös hon rejält när vi kom in från turen också. Själv frös jag inte alls. Länge leve termobrallan!

Igår gick titelmatchen mellan GSP och Kos. Så vi såg den idag, hemma hos Sven. Det gick som vi hoppats. GSP fullkomligen utklassade Kos. I fem raka ronder. Det var alldeles fenomenalt att se!=D Trist att det är över, men skönt oxå, det var lite väl nervigt där ett tag innan lixom. Nu ska jag gå och lägga mig och se på Shrek 2

Halv åtta kom Kenzo. Först tänkte jag gå och lägga mig igen men sen ångrade jag mig och tog en kopp te istället. Kaffet var nästan slut. Och när det ljusnat så pass ute att det kändes okej att börja föra oväsen satte jag igång med uppmonteringen av konsoler och dammsugning. Nu är det inte mycket kvar tills jag är klar med min minimakover av hall och kök. Ja förutom den lilla kryddhörnhyllan som är totalt orörd än. Det tar emot måste jag säga, att påbörja ommålningen av den. Jag är skittrött på måleri!

  Nu ska jag ta en halv kopp kaffe, till mer räcker inte kaffepulvret och återhämta mig lite innan jag kastar mig i duschen. Egentligen borde jag gjort det i omvänd ordning med tanke på hur grisig jag känner mig, men för sent nu eftersom kaffet redan står på avrinning. Det känns som om det var flera veckor sedan jag duschade. Jag är rädd att det ser ut som om det var flera veckor sedan jag duschade. Osmakligt Jonna!

Amadeus använder rätt ofta min dator. Läste i Aftonbladet att det inte var lämpligt för små barn att använda datorer på egen hand, men Amadeus är ju faktiskt vuxen och dessutom, hur pålitliga är Aftonbladet? Not so much... Men jag tror han skulle behöva glasögon. Han verkar vara fruktansvärt närsynt!

Vardagsmotionen är numera obefintlig. Från några timmar om dagen i alla fall, till typ en kvart. I bästa fall. "Om jag inte hade hund skulle jag vara jäääättefet!" brukar Annsofie och jag säga till varandra och jo då, det var ett korrekt antagande. Kilona kom som ett brev på posten.
  Så idag bestämde jag mig för att gå till jobbet. Inte bra för motionens skull, utan oxå för att det naturligtvis snöat under natten. Trefyra centimeter nysnö är förjävligt att cykla i! Förjävligt att gå i oxå. Jag gick och gick, först hem till Sven för att lämna Kenzo och sen vidare. I ett rasande tempo, utan att komma någonstans! Snön bara gled och gled! När jag anlände till jobbet rann svetten utmed ryggen. Och likadant var det på vägen hem.

Majje kom ner och höll mig sällskap medan jag målade hyllplanen igen. ”Det här är så jävla tråkigt. Jag dör!” skrek jag och rollade som besatt medan Majje satt i soffan och drack te hon själv tagit med sig. Mitt duger tydligen inte.=P

  När rollandet var klart och Majje gått hem satte jag igång en film. Hachiko. Det var ju rena eländet. Jag började lipa redan innan det egentligen var sorgligt. När lilla valpen Hatchiko sprang runt på stationen efter att ha trillat av bagagevagnen bara sprutade tårarna. Aslöjligt! Han blev ju upphittad sen och jag vet ju att han inte var borttappad och övergiven på riktigt. Men jag blev så olycklig av det hela att jag var tvungen att trösta mig med lite varm chocklad med grädde.



Gimli har fått ett nytt smeknamn idag. Tjockbettan. Så här såg Tjockbettan ut i morse innan jag gick till jobbet. Han är inte så tjock som det ser ut. Det är bara en osmickrande vinkel. Och så dom där kilona som kameran lägger på.

Tänkte inte slösa någon tid efter jobbet utan förberedde i rask takt för lite halvommålning i hallen. Hål som spacklats igen och skulle målas över eftersom dom inte ska användas mer. Ner i källaren, rota bland målarhinkarna, hitta rätt, tillbaks upp öppna, röra, rolla. Hmm… vad ljus färgen är. Hallen är visserligen ljus, men sååå ljus? Kolla märket på färgen. Helvete! Fel! Tillbaks ner i källaren, rota bland målarhinkarna, hitta rätt, tillbaks upp öppna, röra, rolla. Hmm… vad ljus färgen fortfarande är. Hallen är visserligen som sagt ljus, men sååå ljus? Och så tunn? Kolla hinken, ser billig ut. Helvete! Skitfärgen från Ö&B som var för världelös för att ens grundmåla med! Ner i källaren (argt klampande), rota (vildsint och ilsket muttrande) bland målarhinkarna, hitta rätt, tillbaks upp öppna, röra, rolla. Hmm… jo den här gången stämde det. Phu!

  Nu ska jag ”dra över” konsolerna en sista gånge. Sen ska jag ta lilla Kenzo som är här idag på en sväng hem till Sven för att äta rotmos och fläsklägg. Kenzo ska inte äta rotmos och fläsklägg.

Klockan åtta plingade telefonen godmorgon. Gimli kom studsande, som om det var för honom alarmet var ställt. ”Neeeeej!” skrek jag och kravlade mig desperat ur sängen innan han hann slå sina kelsjuka klor i mig. Jag förstår inte hur jag efter åtta år tillsammans med honom fortfarande är helt befriad från förmåga att motstå hans charm! Han måste ha brutit ner mig med sin psykologiska ”terror”.



Jag hade inte varit uppe länge när jag kände att något var fel. Det lixom stramade och ömmade i mitt ansikte. Efter lite grimascherande kunde jag lokalisera vart stramningen kom ifrån. Typ övergången från kind till haka. Jag förflyttade mig till toaletten för en närmare undersökning. Orsaken till mina plågor: en gigantisk finne. Jag blev arg. Det är inte bara det att jag är för gammal för finnar, det är det att jag verkligen inte kan låta bli att pilla och klämma och trycka och nypa i skiten. En liten finne blir en gigantisk finne i mina händer. En gigantisk finne tar över hela ansiktet!

  Efter att först ha funderat på att sandpappra bort den valde jag en lite för huden mildare variant. Jag satte helt enkelt på lite sårtejp. Nu ser det ut som jag misslyckats med morgonens rakning.

  Dags för frukost, äggmacka med lite avokadotopping.

I ett rasande tempo målade jag om alla hyllplan och konsoler. Precis innan jag började med målet fick jag den briljanta idén att dammsuga. Smart Jonna! Jag är inte ironisk! Det var jättesmart! Katthårstrån är lurigt. Det händer att de inte syns fören det sitter fast på en nymålad yta!

  Sen tog jag min cykel och slirade iväg till Sven för att se på serier och besöka Bra & Begagnat. Jag letar efter ett litet, litet skrivbord men det hittade jag förstås inget. Istället hittade jag ett par termobrallor och en shyst mössa så helt bortkastat var inte besöket.

Jag pratade med min ömma moder i telefonen igår. Mest om mina hundplaner. Tanken var ju egentligen att vara hundlös ett tag, kanske nått år eller två, men den tanken har jag lagt på hyllan helt och hållet. För som jag sa till morsan med den där målbrottsrösten jag får när jag känner mig lite tjutfärdig ”Det är inget roligt att inte ha hund!”

  Jag hade räknat med vist motstånd. Lite ”Men du blir ju så låst.” eller ”Ska du inte ge det lite mer tid.” eller ”Ska du inte resa lite först?” men hon förstod väl (kanske av min målbrottsröst) att jag faktiskt verkligen saknar hundägandet. Vi kom fram till att jag ju kan resa bäst fan jag vill när hon gått i pension och kan sitta hundvakt dagarna i ända.

Jag har precis inlett en mailkontakt med en uppfödare. Det är lite jobbigt för nu har jag inte ro att ägna mig åt sådant jag tänkt ägna mig åt. Ommålning. Istället sitter jag här och uppdaterar min mailsida i hopp om att få svar. Crap! Skärpning Jonna!

Okej. Nu ska jag ta ett par djupa andetag och dra igång måleriet, det är bara å gör't. Först måste jag bara byta om till min bohemmålartröja!

Visst är jag obunden utan hund. Men jag är också sysslolös. Inget har jag att göra, inget har jag att prata om. För det insåg jag snart som icke längre hundägare att det ända som faktiskt hände i mitt liv var det hundkräket och jag hittade på. Och inte att förglömma, inget har jag att fotografera. Inte utomhus i alla fall. Inne finns ju alltid katterna men dom är ju så svårplåtade. Figaro lämnade ett större hål efter sig än vad man av hans storlek att dömma kunde tro.

  Folk i princip kastar sina hundar efter mig, ”Du får så gärna låna.”, men jag vill inte låna. Jag vill ha min hund. Andras hundar intresserar mig inte alls. Inte ens lilla Kenzo. Fast Morris är ju lite rolig, honom har jag ju ändå känt i hela hans liv, fast ja där har vi ju det där problemet med att han hatar mig lite.=P

  Det känns som att om tillfälle ges, blir det nog en ny liten en inom en överskådlig framtid. Jag har så gott som bestämt mig för ras, efter mycket velande fram och tillbaks mellan ett par olika.

Det kommer mer snö. Det faller rakt ner utanför fönstret. Alldeles tyst och stilla i stora flingor, på det där allra bästa sättet. Och jag sitter där innanför på jobbet och lider egentligen inte alls men när Ammar ringer och undrar hur jag ställer mig till att gå lite tidigare kanske? Så ja då är ju inte jag den som säger nej. 30 minuter är ju ingenting ändå! Vad blir det efter skatt lixom? Knappt ens en latte på stan! Så jag tar mina grejer och skuttar ut i snöyran.

  Hem till Sven pulsar jag och cykeln. Cykeln får vänta utanför medan vi tar kaffe och sen te över, eller framför snarare, lite tvserier. TUF naturligtvis och sen ett Criminal minds. Och nu är jag hemma och borde fixa något att äta men jag har ingen aning om vad. I kylen finns just inget alls användbart och jag är egentligen mer sugen på att finputsa måleriet än att laga mat. Men för bästa resultat bör måleriet få vila, så det får väl bli en måltid trots allt.

Fem nymålade hyllplan står lutade mot garderobsdörrarna. Jag känner mig lätt bohemisk när jag hasar runt i mina tofflor och färggranna jättestora målartshirt. En kaffekopp i ena handen och färgfläckar på den andra.

  Trots röran, för rörigt är det- badkaret är fullt av konsoler och Stolen och i hallen står pärmar, tidningsställ och lådor överallt. På matbordet står det burkar och glasformar och kaktusar och ibland en missnöjd katt som inte riktigt får plats. I köket trängs knivställ med grytunderlägg, diskställ, karaffer och penslar- känner jag mig alldeles avslappnad. Bortsätt från en något stel rygg.

Att baka och då framför allt degar har jag aldrig varit så jätteförtjust i. Men sen upptäckte jag den fantastiska uppfinningen Degkrogen och efter det går det som en dans. Så i helgen bakade jag och Sven lussekatter. ”Man kan göra ett glutentest genom att ta lite deg och dra isär. Man ska kunna dra den tills den blir nästan genomskinlig.” läste Sven. Glutentest är värdelösa! Inte en ända gång var det ens i närheten att man kunde se igenom degen! Den gick sönder så fort jag började dra i den. Men bullarna blev okej ändå. Lite torra tyckte jag, kanske dom fick gå för länge i ugnen. Jag gjort en pepparkakskladdkaka också. Den tyckte jag inte heller var på långa vägar så god som den borde ha varit. Jag skyller på receptet.

Sen kom lite folk på fika. Bland andra Morris, som var jätteartig mot alla utom katterna som han var lite ambivalent gentemot. Dom låg för övrigt och tryckte under sängen hela tiden. Jag fick till och med ha honom, Morris alltså, i knät en liten stund! Men sen kom det fram att Annsofie och Gustav hotat med att lämna honom hemma om han inte uppförde sig så det betydde nog inte så mycket.



Tesse och Oliver stannade lite längre än alla andra. Jag fick genomföra mitt, livs första blöjbyte. Det gick som en dans! Det var inte ens äckligt! Men det beror tydligen på att Oliver bara äter mjölk. När han sluter med det kommer han skit lukta precis lika illa som alla andras. Jag förstår nu varför vissa ammar sina ungar tills dom blir typ fem år gammal. Det kanske är lite småsjukt men klart värt det om man får byta mjölblöjor tills dom är blöjfria.=P

Sen kom Sven över och vi kollade på The Ultimat Fighter och drack glögg. Först drack vi blåbärsglögg. Sen drack vi enbärsglögg. Vi hade hjortronglögg också men den sket vi i eftersom de båda första smakade precis likadant! Vilket var som helt vanlig glögg. Vilken jävla flopp! Köp INTE Blossas glöggpaket med tre små flaskor, hur söta ni än tycker flaskorna är!

  Vid halv elvasnåret kom min jobbarkompis Jeanette och hennes två syskon in till stan för att rumla runt och vi mötte upp dom på Världens bar för att ta oss ett par glas. Det var trevligt och högljut och kallt för vi satt precis vid dörren. Tolv gick vi hemåt och såg ett Merlin. Slutet gott, allting gott.

Så var det söndag. Jag låg kvar i sängen längre än planerat. Det gick lixom inte att gå upp eftersom Amadeus låg som en pälsmössa runt mitt huvud och Gimli hade krupit under täcket och sträckt ut sig utmed min mage. Det har han aldrig förr gjort. Så jag låg blickstilla, så när på ena handen som klappade Gimpa och den andra som Amadeus knuffade runt på. Man behöver mest bara hålla upp en hand så ordnar han kelandet själv.

  Men sen övergav dom mig och jag satte igång med ommålningen av mina hyllor. Nu är allt utom två konsoler grundmålade. Idag kör jag varv nummer två och sen kan jag börja montera upp skiten. Jag börjar nästan känna mig som en professionell målare!

Typ tre inledde kvlällens höjdpunkt, finalen i säsong 132 av The Ulitmat Fighter. Spänningen fick luften att darra! Den darrade definitivt inte av kyla för kallt var det inte, icke heller av värme. Ungefär mitt i gjorde vi paus för matlagning. Entrecote, klyftpotatis och sås. Smakade skitbra faktiskt.

Nu kommer här en resumé av favoritfightrarna och det kanske inte är så intressant för somliga. Själv tycker jag det är VANSINNIGT spännande!

Nam Phan, som slogs ut i semifinalen av Michel Johnson, inte överlägset, dominerade sin match! Vi var MYCKET imponerade! Ändå blev det en split decision och segern gick till motståndaren. Alla var förvånade och missnöjda. Till och med han som vann!

Cody McKenzi och English, båda från säsong 12 fick till vår stora förtjusning också vara med! English var favorit i gula laget, men vi hejade på Cody förstås för han är så himla ball! Och han gjorde sin grej som vanligt. English satt fast i en giljotin innan halva första ronden hade passerat. Vi skrek och studsade i soffan!

Så finalmatchen. Baparabaaaaaaaaa!!

Jonathan Brookins VS Michel Johnsson.

Första ronden var nervkittlande. Brookins tog slag på slag rakt i ansiktet. Ingen gard ALLS! Det var bra jävla nära att han blev utknockad! Vi var skakade ända in i märgen. Men i resterande två rond gjorde Brookins det han gör bäst, alltså nedtagning på nedtagning och sen bankade han skiten ur Michel som i stort sett var chanslös! Hurra!

Och sen avslutade vi kvällen med att äta grönsaker och dipp och se nya Shrek filmen och den var lika bra som de övriga tre! Jag kommer se om den ett par hundra gånger inom kort skulle jag tro.

Igår drabbades jag av akuta och mycket starka saknaFigarokänslor. Så illa att jag satt på jobbet och nästan lipade. Rösten åkte bergochdalbana så jag lät typ som en kille i allra värsta målbrottet. Asjobbigt!

  När jag kom hem försökte jag trösta mig med Gimli och Gimli är en jättebra tröst! Han är mjuk, avslappnad och varm och låter mysigt. Det ända felet är att han saknar den massa och tyngd som Figaro hade. Gimli lixom flyter ihop med en själv medan Figaro var som ett litet vedträ i famnen på en. Inte stel och hård alltså men väldigt avgränsad. Det var mycket tydligt vad som var han och vad som var jag och det var så mysigt. Och hans päls var ju så härlig också, len och tjock och underbar att ta i!

  Idag kommer Annsofie över på fika och igår kväll när jag kände mig så eländig tänkte jag att hon kanske tar med Morris. Han har samma fina pälskvalité och är ju precis lika vedträaktig som Figaro var. Ända problemet är att han hatar mig. Det är inte så mysigt att krama en hund som blänger argt på en och mycket tydligt talar om att han inte vill att man ska besudla honom med ens vidriga närmanden.

  Förra året (nästan på dagen 2/12) var Figaro och Morris så här söta när vi var på promenad. Här kan man minsann inte alls ana vilken tryckt och spänd stämning det ibland rådde mellan dom. Stämningen berodde på att Figaro när Morris slutat vara en ljuvlig liten valp, ägnade sig en hel del åt pennalism och översitteri. Han passade på när Annsofie och Gustav var hundvakter åt honom. När jag var med var han vänligheten själv (mot Morris, inte mot andra hundar). Han var ett svin. Men ett ljuvligt svin!

I år tänker jag köpa MASSOR med julklappar! Men bara till mig själv. Jag har haft ett rätt jobbigt år och behöver lite uppmuntran. Nu tänker jag inte spara klapparna tills julen utan tänker börja använda dom så fort dom är införskaffade.

  Följande saker har jag tänkt mig:

- Nya sängkläder                Check!

- Vinterskor                        Check!

- Shrek 4                            Check!

- Nya täcken och kuddar   

- Ett skrivbord (om jag hittar något, inte så jävla enkelt. Speciellt inte när man är bil- och körkortslös. Finns ett i Vadstena som jag är sugen på, men som sagt, bil och körkortslös)

- Nytt gymkort

Det var nog allt det. Som jag kommer på sådär på rak arm i alla fall. Nån liten klapp till morsan fixar jag väl också. En är ju redan inköpt också. Den söta, söta som jag vill behålla själv. Men det går inte. Jag har så det räcker av den saken och har inte tid med en till.

Nu ska jag dammsuga och sen ge mig iväg ut i ”snöstormen” för att köpa målartvätt. Jag ska påbörja ommålning av mina hyllor och konsoler. På färgen stod det ”målade ytor kan tvättas med sodalösning”. Det lät ju bra mycket smidigare än att slipa!

  Så jag googlade sodalösning och fick inte fram ett jävla skit! Alla fall inget som kändes användbart. Följande citat hittade jag ”Det är enkelt att blanda till egen sodalösning att tvätta väggarna med. Ta en del soda till tio delar kallt vatten.”. Ja jag håller med, det låter skitenkelt. Om man vet vad soda är. Jag har inte en jävla aning! Men tydligen är det samma som Natriumkarbonat, vilket jag inte heller har en aning om vad det är eller vart man får tag på!

  Så det lättaste är väl att köpa färdig målartvätt. Fast det känns lite surt om det nu är så jävla enkelt att göra själv. Någon som vet vart man får tag på sånt där Natriumkarbonat? Jag ska sms:a 118 118 och se om dom har nått svar. Säkert inte. Dom suger!

  Två minuter senare: Okej förlåt 118 118. Jag fick faktiskt svar omgående att det kan köpas som målarsoda i färghandel. Då bär det av dit snart.

Ps. Stolens makover går riktigt bra. Här kommer en tjuvkik.

Knack knack knack på dörren. Och jag raglar upp, förvirrad, illamående av trötthet och efterdyningar från gårdagens godisfrossa. Vem fan kommer NU?! Sven ska komma över på lunch förvisso, men NU? Sen slår det mig när jag står med ena foten intrasslad i ena byxbenet och kämpar med skjortan som verkar ha tusen och ingen ingång just idag, att det förstås är hustomten som är här för att kolla på elementen. Jag drabbas av lätt panik för jag har godkänt att han går in med huvudnyckeln och jag vill inte bli funnen med huvudet i ena skjortärmen, armarna fast i den andra och bara en fot i byxorna!

  Som tur är för mig är vår hustomte rätt tålmodig och hivar inte upp nyckelknippan i första taget så jag hinner få på mig alla kläder och öppna själv. Sen utövar han sin magi på mina element och på bara ett par minuter är dom ljuvligt varma! Hustomten är bäst!

Igår kväll hade Sven och jag en TUFuppesittarkväll (TUF=The ultimat fighter). Dubbelavsnitt på sista säsongen! Det var nervkittlande som satan! Speciellt med tjugo sekunder kvar i rond två, då bilden plötsligt frös och dvd:n startade om sig. Vi satt stela av skräck medan vi forwardade fram till den kritiska minuten, men då fungerade det klockrent och gjorde så under hela resterande programtiden. Phu! Att behöva leva i ovishet om vem av Nam och Michel som vann andra semifinalen hade varit olidligt!

Jag tycker om att ha en tvättstuga. Jag skulle inte vilja ha tvättmaskiner och skit i min egen lägenhet. Kanske om jag hade ett helt tvättrum i lägenheten, men vem har det? Förr var det en sann fröjd att tvätta här. Folk varken stal kvarglömda grejer eller varandras tider. Nu verkar det ha flyttat in en ny generation tvättare för nu är det ta mig fan ALLTID problem!

  Klockan sju i morse slängde jag in mina nya sängkläder i stora stugan, vars tid jag bokat. Klockan åtta var jag nere och flyttade över tvätten till torkrummet, vars nykel jag naturligtvis tog med mig hem sedan. Stora tvättstugan lät jag vara olåst eftersom jag ändå inget mer hade att tvätta. Det är ju shyst att låta andra använda den när man själv är klar. Eller?

  Klockan tio gick jag ner igen för att ta hand om mina lakan. Någon tvättar i stora, no problems tycker jag, men blir jävligt förvånad när jag låser upp torkrummet och min tvätt inte hänger där! Istället hänger det två barnoveraller på linorna. I hörnet låg mina sängkläder, som tur är i en tvättvagn. Ännu längre in i hörnet var mina kassar och tvättmedel inkastade. Sköljmedlet har läckt ut på golvet. Det började koka lite i mig av ilska. Hur fan har dom tagit sig in i torkrummet när jag har nyckeln? Och hur fan kan dom vara så dumma i huvudet att dom inte fattar att någon faktiskt använde det när hela jävla rummet är belamrat med tvätt?

  Jag stolpade iväg så där stelt med häftigt pendlande armar som man gärna gör när man är arg, för att hämta skurgrejer och torka upp i sörjan som jag icke borde hållas ansvarig för. När jag höll på som bäst kom en kvinna (som jag vid ett annat tillfälle haft en tvättstugedispyt med) och frågade lite snorkigt efter nyckeln till torkrummet.

  På senare år har jag blivit lite bättre på att säga ifrån i situationer där jag känner mig förorättad. Så jag fräste surt åt henne att hon borde fattat att någon använde torkrummet eftersom det var fullt av grejer. Hon urskuldade sig med att hon trott att dom var från gårdagens sista tvättpass eftersom dom redan var torra när hon kom och jag snäste att så länge hon inte bokat tiden och vet att den är hennes, alternativt är säker på att tiden är helt ledig, inte bara tror, ska hon ge fan i att flytta på andras tvätt.

  Det slutade med att hon bad om ursäkt och jag är ju inte långsint av mig (för det mesta) så då tinade jag lite, gav henne nyckeln och försäkrade att det var okej. Fast sen när jag höll på att mangla mina lakan blev jag lite sur igen för dom var ju helt skrynkliga och jättesvårmanglade. Det stör mig också fortfarande att hon kom in i torkrummet trots att jag hade nyckeln. Hur fan gick det till?

Förresten har jag ringt hyresvärden. Dom är så jävla trevliga och hjälpsamma varje gång! Jag kommer nog aldrig flytta här ifrån. Så imorgon kommer hustomten hit och kollar elementen. Idag kunde han inte för han har semester.

Det är varmare i källaren än i min lägenhet. Det är SVINKALLT här inne! Jag måste ringa hyresvärden!

Den som sa att lycka inte kan köpas för pengar är full med skit. Jag har verkligen köpt mig lycka idag. I form av Shrek Nu och för alltid, för bara 99 spänn! Jag blir alldeles snurrig av glädje bara av att tänka på det! ”Ska det vara inslaget? Julklapp eller present?” frågade den manliga expediten och jag slog till på en julklapp. Jag blev jättebesviken när killen räckte över paketet som bara var en sån där ful jävla kartong! Ännu besviknare blev jag när Tesse med barnvagnen i högsta hugg betalade för sin Shrek och en liten barnboksbox och fick alltihop inslaget i JÄTTEFINT papper! Fy fan vad diskriminerande!

Ute på Maxi åt vi buffelunch som var okej men inte jätteokej. Bredvid oss satt det en kvinna i svårbestämd ålder men man kan nog anta att hon var i övre medelåldern. När Tesse hivade upp oliver ur vagnen glömde hon, den övre medelådersdamen nästan bort sin mat. Hon bara satt där och log och log och jag tänkte ”Vadå lixom, det är ju bara en bebis!”. Visserligen en rätt söt sådan, men, no offense Tesse, nån hundvalp är han ju inte. Fast jag måste säga att han har fantastiska ögonfransar.

  ”Dom är flera miiiil långa!” stönade jag avundsjukt och stoppade munnen full med friterad kyckling. ”Flickorna kommer falla som käglor!”. Jo det är Tesse medveten om, men no worries, hon har redan talat om för Oliver att han inte får bli någon player.

Tesse släppte av mig vid jobbet på väg hem. Jag oroade mig lite för hemfärden som skulle ske till fots i mörker och kyla. men när vi satt där och diskuterade SJ och deras misslycakde snöförberedelse fick min kollega Janice ett privatsamtal. Det var hennes mammas kille som erbjöd henne skjuts hem. ”Ända till Linköping?” skrek vi andra, chockade över denna vansinniga vänlighet. ”Jo han har dåligt samvete för att han kallade mig tjock. Fast det var på skoj. Han får gärna kalla mig tjock om han skjutsar mig hem sen.” sa Janice.

  Jag fick lifta med dom hem vilket gjorde att jag kom hem till och med snabbare än om jag hade cyklat! Halleluja! Nu ska jag gå och lägga mig. imorgon ska jag upp tidigt och tvätta sängkläder, om det fortfarande är ledigt i storstugan klockan sju. Peppar peppar!

När jag flyttade in här för nästan sex och ett halvt år sedan var lägenheten helt tom, så när som på en köksstol. Mitt hjärta ömmar lite för övergivna ting så trots att den inte matchat just något annat i mitt hem har den fått bo kvar. Det är faktiskt en rejäl stol, pålitlig, rätt fina linjer och bekväm är den också! Det ända den saknat är en trevlig färg.

  Så efter att ha målat om spegeln en sista gång rotade jag fram mitt förhatliga sandpapper och gav mig i kast med stolen. Den var uppenbarligen glad över lite omvårdnad för den stod helt still hela tiden! Även när jag målade den. Nu står den på tork i badrummet. Katterna gillar Stolen och risken är alldeles för stor att dom skulle sätta sina tjusiga små fotavtryck på den och sen i resten av lägenheten.

Såhär såg Stolen ut efter slipningen men innan målningen. Jag tycker han ser rätt glad och förväntansfull ut.

”Kom inte och lägg dig här Amadeus, matte ska gå upp.”. Amadeus kommer och lägger sig ändå. Jag går inte upp. Man kan inte flytta på sig sådär bara när man blir kattmadrass. Amadeus är den lite besvärligare modellen som inte bara ligger snällt och låter sig klappas, utan som vrålar en rakt upp i ansiktet och vänligt daskar en på kinderna med sina dasslock till tassar. Ändå ligger man snällt kvar tills han själv flyttar sig, vilket han för det mesta gör rätt så snabbt.

  Jag har intagit en stadig grötfrukost och burit fram min spegel. Den ska få sig en sista strykning idag har jag tänkt. I natt låg jag och funderade på allt som skulle kunna målas vitt i lägenheten och fick svårt att sova för det var så jävla mycket! Vitt är väldigt inne just nu, i mitt huvud. Ute också, med all snö. Utanför mitt fönster har dom plogat upp en rejäl snöhög. Snart kan jag nog börja gå in och ut via balkongen.

  Men i alla fall. I veckan som kommer är jag mycket ledig. Jag har massa tid för målning. Jag vill så gärna måla! Men jag vill inte slipa och det måste ju göras. Fan vad jag avskyr att sandpappra!