Jag gick upp okristligt tidigt i morse. Det kändes som att resa upp från de döda. Jag såg ut som upprest från de döda. Livet har verkligen börjat vara slitsamt. Jag känner mig stel och sliten och börjar bli ängslig över att bli gammal. Det är inte rynkorna och påsarna under ögonen, tunnhårigheten (som jag för övrigt redan lider av) eller den försämrade synden (edit; jag menar synen men kom efter lite funderande fram till att tillfällena att synda antagligen även de blir mer sällsynta) som oroar mig. Det är alla jävla krämpor. Alla gamla jag känt (en, min farmor) har gnällt över att ständigt ha ont någonstans. Jag AVSKYR att ha ont! Usch. Jag vill inte!

  Istället för en nyttig frukost som havregrynsgröt eller så åt jag därför ett vansinnesbesprutat äpple. Jag torkade behjälpligt av det först, men inte så noga för min tanke var att få i mig så mycket konserveringsmedel att mitt åldrande skulle skjutas upp i alla fall nån vecka. Så äter jag tillräckligt många äpplen som det här kommer jag antagligen hålla aslänge! Tills jag plötsligt skrumpnar ihop och ruttnar på bara några dagar.