Igår drabbades jag av akuta och mycket starka saknaFigarokänslor. Så illa att jag satt på jobbet och nästan lipade. Rösten åkte bergochdalbana så jag lät typ som en kille i allra värsta målbrottet. Asjobbigt!

  När jag kom hem försökte jag trösta mig med Gimli och Gimli är en jättebra tröst! Han är mjuk, avslappnad och varm och låter mysigt. Det ända felet är att han saknar den massa och tyngd som Figaro hade. Gimli lixom flyter ihop med en själv medan Figaro var som ett litet vedträ i famnen på en. Inte stel och hård alltså men väldigt avgränsad. Det var mycket tydligt vad som var han och vad som var jag och det var så mysigt. Och hans päls var ju så härlig också, len och tjock och underbar att ta i!

  Idag kommer Annsofie över på fika och igår kväll när jag kände mig så eländig tänkte jag att hon kanske tar med Morris. Han har samma fina pälskvalité och är ju precis lika vedträaktig som Figaro var. Ända problemet är att han hatar mig. Det är inte så mysigt att krama en hund som blänger argt på en och mycket tydligt talar om att han inte vill att man ska besudla honom med ens vidriga närmanden.

  Förra året (nästan på dagen 2/12) var Figaro och Morris så här söta när vi var på promenad. Här kan man minsann inte alls ana vilken tryckt och spänd stämning det ibland rådde mellan dom. Stämningen berodde på att Figaro när Morris slutat vara en ljuvlig liten valp, ägnade sig en hel del åt pennalism och översitteri. Han passade på när Annsofie och Gustav var hundvakter åt honom. När jag var med var han vänligheten själv (mot Morris, inte mot andra hundar). Han var ett svin. Men ett ljuvligt svin!