Jag behöver en bättre kamera. Med två svårdirigerade katter att fotografera duger min skräpkamera veklingen inte! Därför önskar jag mig i kombinerad jul och födelsedagspresent en systemkamera. Det behöver inte vara en värsta värstingmodell, men bra ska den vara, användarvänlig också förstås. Det är väl inte för mycket begärt? ”Jo det är det verkligen! Systemkameror är jättedyra!” kanske somliga tycker nu. Men jag har tänkt att morsan kanske kan samordna det hela med övriga släkten så kan dom gå ihop hela bunten och köpa en till mig. Jag fyller trots allt 30. Nått fint måste jag ju få att trösta mig med då. Och vill dom snåla jävlarna inte lägga tillräckligt med pengar till en systemkamera kan jag ju i alla fall få det dom kan tänka sig att avvara och skjuta till resten själv!

Man blir ju helt snurrig av att kolla på såna här kort.

Lite morgonmassage och akupunktur i form av en mjölktrampande Gimli. Dagen kan börja på ett sämre sätt. Och nu kom jag på att jag drömde att jag hade fem kattungar i natt. Fem alldeles pyttesmå kattungar och en kattmamma förstås.

  Läsa morgontidningen över en kopp kaffe är något jag aldrig ägnat mig åt, men eftersom NT damp ner genom brevinkastet typ fyra i morse provade jag. Det var riktigt trevligt faktiskt. Fast det kan berott på att det var någon julbilaga helt utan världsliga nyheter. Allt elände vill jag helst spara tills jag är på jobbet.

Igår julpyntade jag lite i all hast. Medan jag tittade på uppdrag granskning (eller nått) om drottnings Silvias tydligen nasiztsympatiserande farsa stack jag nejlikor i apelsiner och i mina egna fingrar. Dom är skitvassa!

  Nu ska jag ta min frukost. Utan morgonpromenad tryter aptiten rätt rejält faktiskt, och spana in dokumentären Hur kunde hon? På SVT play. Sen kanske jag rent av gör något kreativt. Kanske…

Vintern kom naturligtvis till Norrköping också, alldeles för tidigt. Jag trampar som en idiot till jobbet på min cykel vars däck inte är så välpumpat som det kunde varit. Och min kollega säger ”Du cyklade väl inte hit idag?” och jag svarar ”Jo såklart jag gjorde!” och hon o:ar med munnen och spärrar upp ögonen. Sen trampar jag hem, lika mycket som en idiot och svär och flåsar och svettas och hatar all misslyckad snöröjning. Det är sån vintern är.

Fredag är annars min favoritdag och den spenderas på ett sympatiskt sätt med första säsongen av TUF som egentligen är katastrofal men som ändå blir rätt bra och en spontanfredagsmiddag av vad huset har att erbjuda, vilket är kyckling, bulgur, havregrädde, diverse grönsaker, alltsmmans kryddat med lite vitlök och ingefära. Sen ett par glas rött till det. Och ännu mera TUF förstås. ”Såg du såg du?!”skriker vi och fröjdas på ett kanske inte så sunt sätt över spräckta ögonbryn och stryptag innan vi avslutar med lite ovåldsamma avsnitt How I meet your mother.

Så, jag gick till Swedbank och fick en ny kod, självvald. ”Du kan ta samma som den du hade.” sa den hjälpsamma unge mannen med bakåtslickat hår som stod bakom disken. ”Nä den minns jag fortfarande inte.” sa jag lite bekymrad och knappade in en ny kod.

  Sen gick jag för att uträtta mina ärenden vilket bestod i att köpa ett par mjukisbyxor och några strumpbyxor. Jag hittade också två tunikor, en kalender för 2011 (som jag som vanligt inte kommer ha så stor användning för) och så lite färgglada blyertspennor från BR. ”Ska det vara ett paket?” frågade expediten med en shitvilkensnålmänniskamin. Jag förstår henne. Pennor för 30 spänn vore inte mycket till present. Men det var ingen present, det var till mig.

  Jag unnade mig lunch på Coffe house by George efter det. sallad. Deras sallader är gigantiska! Och goda. Ett mycket hälsosamt alternativ för den lite hälsomedvetna. Mina fem tillbehör blev keso, ägg, rödlök, fetaost och räkor (riktiga, inte på burk) och som dressing, en skvätt olivolja.

  Under dom ca 30 minuter det tog för mig att äta upp min sallad gick den galna finländskan förbi fem gånger. Dom första fyra verkade hon glad och dansade till Stad i ljus som inte sjöngs av Tommy Körberg. Den femte gången skrek hon argt och, antar jag, svor på finska.

  Själv gick jag hem och lyssnade på Fattig bonndräng medans jag drack mitt kaffe och betalade mina räkningar. Och naturligtvis kom jag ihåg den gamla koden till dosan så fort jag la fingrarna på den. Damn it!



Nu ska jag designa min egen framsida till min kalender.

Amadeus kommer rusande utifrån hallen, krafskrafskrafs låter det och hans lurviga byxor fladdrar i vinden. Han har sitt Holy crapansikte på sig, öronen bakåtstrukna, ögonen uppspärrade. Han har antagligen varit på toaletten.

  Jag har också mitt holy crapansikte på mig. Jag sitter med Swedbanks internetdosa i handen och kan för mitt liv inte komma ihåg min kod. Den jag haft och använt minst en gång per månad i typ två år. Helt borta. Holy crap! Och dum i huvudet som jag är provade jag två felkatiga koder på raken så det här är mitt sista försök! Rättelse, dum i huvudet som jag är försökte jag tre felkatiga koder på rad och nu är dosan låst. Jaha, jaja, jag måste ändå ner på stan idag.

Det har föresten snöat här konstant i tre dagar. Dagarna tre. Som tur är bara små, små sylvassa snökorn som inte tar så mycket plats på marken men som känns som små knytnävsslag i ansiktet. Nu ska jag dricka en snabb kopp kaffe och sen bege mig. Antagligen inte den bästa dagen på månaden att gå till banken på så lika bra att vara ute i god tid.=S

Jag tänkte avsluta med en holy crapbilder på Amadeus, men jag har visst inga. Det får bli en helt vanlig bild.

Jag saknar Figaro. Naturligtvis, vore jättekonstigt om jag inte gjorde det. Men det är inte bara det att jag saknar honom som individ, jag saknar strukturen han gav tillvaron. Han delade lixom upp dagarna åt mig. Promenad, dötid, promenad, dötid, promenad, dötid osv osv. Nu är dagarna bara så sjukt jävla långa och enformiga och totalt fulla av meningslöst slöande. Det suger. Jag saknar Figaro massor.

13 timmars sömn. Sen frukost i sängen, lite Scrubs och 70’s. Först övervägde jag att överhuvudtaget inte lämna sängen för annat än toalettpauser, men sen tröttnade jag på det och städade bardrummet. Och tog ett bad förstås. Nu känner jag mig varm och svampig på ett rätt behagligt sätt.

  Ute snöar det typ horisontellt och jag skulle behöva gå en sväng till affären för att fylla på salladsförrådet. Bäst att göra en matplan för dagen innan dock, vill inte behöva gå två gånger.=S

  Igår åt jag dillstuvad potatis och kallrökt lax. Sweeet! Bjöd Sven och Niklas men dom ”Var rätt nyätna.”. Jag tog det inte så hårt, det var mer av påtvingad artighet än lust jag bjöd. Dom skulle nämligen komma förbi med lite glögg. Årets Blossa. Lite torr får man lov att säga. Inte torr som i ”Ett tort vin med smak av enbär och gödsel” utan mer torr som i tråkig. Inte mycket saffransmak på den lixom.

Soffan var inte bekväm nog så jag flyttade till sängen. Här ligger jag nu och huttrar och svettas lite om vart annat. Jag har 38.4 graders kroppstemperatur vilket tydligen räknas som feber.

  I alla fall. För att inte vara helt sysslolös har jag tittat på Scrubs, American dad och Thats 70’s show. Ja det är sant, jag har börjat om på 70’s. Sjätte gången nu. Jag har även aktiverat mina katter. Dom har väl båda två lite tendenser till medelålderskris just nu och är vildare än någonsin.

  Vi har ägnat oss åt lite musapportering. Jag har noterat att många människor tycker det är såååååå imponerande att deras katter apporterar. Whats the big deal?? ALLA mina katter, vilka är 5 till antalet genom åren om man inte räknar hittekatten Loa som jag fick i julklapp som typ treåring och vars apporteringsförmåga jag inte mins, har apporterat. En katt som inte utnyttjar fördel att återlämna den kastade musen för att få jaga den igen är troligtvis inte så jätteintresserad av att jaga musen, alternativt korkad. Inte många katter är korkade.

  Vi har också kört lite kattMMA. Jag har ingen aning om vad score:n är och jag är oklar på reglerna. Man får helt uppenbart bitas i alla fall. Gimpa får nog räknas som the underdog. Han är något lättare, vid första annblicken betydligt mer oatletisk byggd med en hel del ”dökött” runt midjan. Men det verkar som han har ett rejält bett i ööhhh bettet och hans cardio är way bättre än man kan tro!



Nu funderar jag på om jag borde försöka släpa mig till affären och inhandla värktabletter. Det tar emot som fan. Snöar gör det också, den värsta sorten som man blir dyngsur av.=S

”Alla är sjuka just nu!” snörvlade en av mina arbetskollegor när vi suttit på jobbet i ja, ett par timmar. ”Inte jag! Wuhuu!” hurrade jag. Det borde jag förstås aldrig ha gjort. Jag hade inte mycket mer än sänkt mina segervissa händer fören ett krypande obehag började sprida sig i kroppen. Att vara sjuk är jag jättedålig på. Eller bra, beror på hur man ser det. Bara lite sjukdomskänsla gör mig fruktansvärt eländig. Nu har jag precis kommit hem och det ända jag vill är att krypa in bakom badkaret och lägga mig att dö, typ som en skadeskjuten hare.

  Naturligtvis är mina värktabletter slut. Det är oändligt långt till affären (100-150 meter). Jag är helt övergiven med mina fruktansvärda plågor. Jag ska inta fosterställning på soffan nu och tycka oändligt synd om mig själv. Får ju inte plats bakom badkaret.

…men inte till mig själv. Det är ju såååå tråkigt!”. Say whaaaaat? Jag älskar att laga mat enbart till mig själv. idag har jag bjudit mig själv på en lyxig sallad med kallrökt lax, avokado, fetaost och en skiva honungsmelon. Najs!

Över lag förstår jag inte vissa människors nästan maniska behov av ständigt sällskap. Jag blir mest bara trött. Som igår när jag var på liten tjejmiddag hemma hos en kompis kompis. Missförstå mig rätt det är jättetrevligt men efter några timmars umgässande (umgås i plural) ser jag fram emot lite kvalitetstid på tu man han med yours truly.

  I alla fall, tjejmiddag igår. Jag var femte hjulet under båten kan man säga för dom andra tre hade känt varandra sen typ livmodern. Två stycken bokstavligen talat, dom är tvillingar (tvåäggs) så till och från kände jag mig som ett stort frågetecken eftersom dom pratade massa gamla minnen. Ett tag pratades det barn också, ett rätt långt och intensivt tag. Det slutade med att jag på natten drömde att jag var gravid (igen) och på nytt skulle behöva ringa jobbet och be om mammaledighet. Crazy!

När jag sitter med en liten vit kaffekopp i handen och ena lillfingret sofistikerat spretande ringer telefonen. Ring ring! ”Var är du?” dånar farsan nära, nära. ”Jag är hos Annsofie.” viskar jag långt, långt bort. Fast egentligen pratar jag i normal samtalston, men det är något fel på min telefon så om jag är inomhus låter det som jag viskar.

  Farsan vill att jag hälsar på. Jag vill inte och lögnerna hoppar smidigt som pumor ur munnen på mig. ”Nej det går inte då jag jobbar…”. Okej inte någon originell lögn men ändock. Annsofie ställer sig frågande. ”Varför vill du inte hälsa på honom för?”. ”Han kommer bara säga Har du blivit tjock nu igen! Dessutom ska Harriet, Anders och Rebecca dit också. Då kommer dom bara prata golf och jag hatar golf. Jag vill prata om mig själv! Fast… jag kan åka dit i en burka. Då kommer ingen se hur tjock jag blivit och jag kommer bli the center of attention. Hehehehe!”

  Sen går jag hem och sorterar mina fotografier i datumordning medan jag intensivt önskar att elementen på något mirakulöst sätt av sig själva ska börja fungera och höja rumstemperturen från typ 17 grader till i alla fall 20. Det gör dom inte. Jag fryser fan arslet av mig! Tur att det är väl tilltaget. I like big butts and I cannot lie!

Tack kära granne för allt borrande i väggen. Det motiverade mig tillslut att bege mig från hemmets bekväma vrå. Och det kändes väl bra i sådär en tio minuter. Min kondition är icke vad den en gång var. Helt hundfri är jag ju inte, daghunden Kenzo var med mig. Det kändes inte ett dugg bättre av att se henne löpa som en blixt över det frostnupna gräset. Figaro var ett mycket bättre joggsällskap, för han var ofta lika ansträngd som jag själv. Kenzos sällskap får mig att önska att jag var hund, eller död. Inget av det känns vidare sunt.

  I alla fall. Efter att ha grundat med en proteindrink har jag nu intagit en frukost bestående av havregrynsgröt med äggvita, keso, en klick honung och lite sesamfrön. Att dricka till: Gevalias ekologiska mellanrost, gott, men inte gott nog för överkonsumtion.

Next up: Dammsugning och sen över till Svempa för mer TUF. Go Yager goooo!

Jag är redan uppe, till skillnad från övriga medlemmar i detta hushåll. Över en timme tidigare än igår. Blir jag belönad på något vis för det? Svar nej. Blir jag bestraffad på något vis för det? Svar ja. Det kommer något som först såg ut som snö men nu ser ut som regn uppifrån och grannen borrar i väggen. Life is a bitch and then you die.

  Idag är min lediga dag. Min plan är att efter mitt kaffe ta mig ut på något som förhoppningsvis ska bli första morgonjoggen på länge och av många. Om jag bläddrar tillbaks i min kalender (som är väldigt tom by the way, förstår inte varför jag alls bryr mig om att skaffa en ny varje år) så tror jag att jag skulle finna sista joggingturen någon gång tidigt 2010-tal. Det känns lite tungt faktiskt. Jag har helt klart fel inställning till det här. Min inställning ”Åh nej det går inte! Jag orkar inte, jag vill inte! Låt mig slippa, snälla! Det är kallt ute ju….” Rätt inställning ”Wuhuuu! Morgonjogg är det bästa som finns!”

  Nåja vi får se hur det blir. Jag är inte känd för att följa mina planer. Jag är inte känd för något annat heller för den delen.

Är för närvarande organiserat våld i form av den amerikanska realityserien The ultimat fighter. En snabb summering av handlingen är att unga män bankar skiten ur varandra i hopp om att vinna ett kontrakt med UFC.

  I den säsong vi kollar på nu är George St Pierre en av coacherna. Jag skulle göra precis vad som helst för att få gå en sparringsmatch mot honom, fast istället för i ringen skulle vi vara i sovrummet och istället för tighta boxershorts skulle vi vara nakna. Äh what the hell! Ringen funkar också.

Nu sitter jag här, uppe för andra gången idag, med min Erikshjälpenkaffemugg för tio kronor som jag inte riktigt knutit an till. En bra och personlig kaffemugg är ett måste. Nu blir det lite tjatigt för det här har jag nämnt förr men sedan Amadeus hade sönder min blå knubbiga keramikmugg från Marocko har jag letat efter en ersättare. Jag trodde sökandet var över, men icke. So the hunt shall continue! Jag funderar på att åka upp till morsan medan hon är på semester och stjäla hennes, hon har en likadan.

Här om dagen läste jag en artikel om hur ofta vi ljuger i våra relationer. 2-5 gånger om dagen. Vita små lögner som lixom skulle smörjer relationenen. Som vanligt var det massa rikspuckon som kommenterat saker som ”Måste man ljuga för varandra är det inte riktig kärlek” eller ”Ärlighet varar längst! Om alla bara var ärliga skulle vi inte ha några krig!” och som medhåll på den sista ”Jag vet av egen erfarenhet att det är sant!”. Och jag tycker ju det är komiskt men samtidigt blir jag så irriterad på att folk är så jävla dumma i huvudet att jag vill åka hem till dom och sätta eld på en papperspåse med hundskit placerad på deras förstutrapp. Fast det var inte riktigt det jag tänkte komma till. Det jag skulle komma till var att det är alldeles för mycket skit på aftonbladet.se nu för tiden. Dom borde byta namn till dassblaskan.se.

Det är inte bara en av Cornelis Vreeswijks bästa låtar. Det är faktiskt också så att folk gör mycket grimascher om morgonen. För att rummet blir ljust, för att det är för tidigt på morgonen, för att det är för sent på morgonen eller förmiddagen eller i extrema fall eftermiddagen, för att det är för långt till helgen, för att man ska jobba i helgen, för att man råkar se sig själv i spegeln. Det finns tusen anledningar att grimaschera om morgonen. Fast mest är det för låtens skull.

Idag är det ingen som väntar när jag kommer hem, förutom Gimli som verkar sitta lutat mot dörren och lixom tippar ut på golvet i trapphuset när jag öppnar. Magen gungar mjukt högervänsterhögervänster medan han försöker återfå sin värdighet och se sådär kattaktigt nonchalant ut. Gimpa, mitt gullefjun. Jag tar honom på axeln (så här, som en käck soldat med gevär) och travar in i lägenheten.

  Tänder en miljon värmeljus från Claes Ohlson som brinner ut så snabbt att man inte behöver oroa sig för att orsaka några mordbränder om man nu skulle råka glömma blåsa ut tom och slår mig ner i min lätt nersuttna soffa för att avnjuta ett avsnitt Scrubs innan sänggång.

Plingeling ringer väckarklockan åtta prick. Och jag rullade inte ur sängen för att glida i kläderna på väg mot toaletten, som jag alltid gjorde förr. Förr. Det är inte ens två veckor sedan. I alla fall. Jag hasade inte heller ut från toaletten för att ta på både mig och hunden ytterkläder innan vi släpade våra trötta fötter och tassar efter oss runt parken.

  Hunden flyttade till Dalarna (är djurhimlen för den som inte vet det) tidigare än planerat och nu är mitt liv en evighetslång räcka av tid som jag inte lyckas särskilt bra med att fylla. Igår tillexempel kom inte ur sängen förens halv tolv! Och idag när jag tillslut, efter att ha ställt om klockan tre gånger, med en kraftansträngning kom upp var hon strax efter nio, närmare halv tio om jag ska vara ärlig. I ungefär tjugofem minuter var jag fylld av energi och planerade hur resten av dagen skulle spenderas. Sen rann allt det där bara av mig och jag hamnade i sängen igen med två filtar virade runt kroppen och en katt, dock ej virad.

  Det är som att nu när möjligheten att göra precis vad som helst (nästan) finns så kan jag för mitt liv inte förmå mig till att göra någonting alls! Vid något tillfälle sa någon som kan ha varit min mor att ”Ju mer man har att göra, ju mer får man gjort.”. Det verkar stämma på mig. Nu ska jag göra en to do list för imorgon.

Det får räcka. Jag vill inte överanstränga mig.