Mitt lilla hjärta.

Jag saknar Figaro. Naturligtvis, vore jättekonstigt om jag inte gjorde det. Men det är inte bara det att jag saknar honom som individ, jag saknar strukturen han gav tillvaron. Han delade lixom upp dagarna åt mig. Promenad, dötid, promenad, dötid, promenad, dötid osv osv. Nu är dagarna bara så sjukt jävla långa och enformiga och totalt fulla av meningslöst slöande. Det suger. Jag saknar Figaro massor.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0