Rätt nyss hemkommen från en promenad. Jag hade sällskap av Kenzo men jag dumpade av henne hos Sven på väg hem. Jag dricker dagens andra kopp kaffe och glor som vanligt på folk som passerar mitt fönster. Det är lite av en favoritsyssla. Nyss gick en snubbe förbi som hade samma fräcka gångstil som Edgar i Men in Black I, alltså han som egentligen är en insekt.

Igår lagade jag alltså fiskgratäng med spenat, helt egenkomponerad av mig själv. Det var riktigt gott, inte så att håret ställde sig på enda eller jag skrek ”Yes yes!” som någon kvinna i nån galen schamporeklam gör, men sådär lagom gott. Det kunde nog blivit bättre, om jag haft någon annan fisk framför allt. I frysen fanns bara Pangasius och den smakar lite dyigt. Nästa gång får det nog bli torsk.

Ingredienser:
Vit fisk
Hackad spenat
Creme fraishe (fetthalt valfri)
Sambal oelek
Citron
Ost (fetthalt valfri)

Såhär gör man:
- Tina spenaten och rör ihop med valfri mängd creme fraishe. Krydda med salt, peppar, lite scitron och sambal   
   oelek.
- Koka fisken i vatten med monstruösa mängder salt (norskt recept, fisken blir fast och fin i köttet, askalas).
- Lägg upp fisken i en ugnsfast form, krydda med citronpeppar och du har lust.
- Klicka ut spenatröran runtomkring.
- Strö över ost.
- In i ugnen på 200 grader tills spenatröran är varm. Sätt ugnen på grill mot slutet så osten får fin färg, om det 
  behövs.

Så, jag hasade iväg till gymmet där jag inte satt min fot på typ fem månader. Det gick tryggt för det är ju blötsnö som kommit! Det är ju nästan lika stabilt som riktig mark när den väl blivit tilltrampad. Och ramlar man i den slår man sig inte!

  Joggade i makligt tempo i lite drygt 30 minuter. Det är snart ett år sedan jag var flitig morgonjoggare så vill inte gå ut för hårt lixom. Jag var ju inställd på att verkligen lida under den här halvtimmen, därför valde jag ett band som var vänt in mot lokalen. Så att inte frestelsen att i ren frustration försöka kasta mig ut genom ett fönster skulle bli för stor. Men det var inte fullt så vedervärdigt som jag räknat med. Berodde nog på det låga tempot.

  I alla fall, efter lite stretching och en proteindrink gick jag igenom ett par ryggövningar. Det var smärtsamt på fler sätt. Dels den plågsamma bristen på energi och kraft och dels min spegelbild. Holy crap säger jag bara. Nästa gång tar jag med en spyhink. Formen påminner som tigigare nämnt om en ogräddad bulle. Styrkan är i nivå med en överkokt spagetti som fått ligga i blöt i kastrullen över natten. Jag vill dö.

Nu: Matlagning, fiskgrattäng med spenat.

Jag sitter dessutom med dagens andra kopp kaffe, det är fördelen med små koppar, man kan ta två och ändå bara vara uppe i koffeinmängden av en, och planerar dagen. Som jag redan nämnt är ett av mina långsiktiga mål för året att komma i form igen. Därför blir det en ny kategori här, jag kunde inte komma på nått bra namn på den dess värre, så återkommer med det.

  Jag har börjat med maten och det har gått över förväntan. Det är annars min svåraste bit. Jag äter nämligen allt. ALLT. På riktigt. Det behöver inte vara gott, jag behöver inte vara hungrig eller ens sugen. Jag äter det ändå. Det behöver inte ens vara ätligt egentligen, typ lite folie från falafelrullen. Jag är som en kastrerad labrador kan man säga, alltså ÄNNU värre än en vanlig labrador.

  Hur som helst, nyttigt är också gott, i lagom mängd och det är det jag jobbar hårdast på just nu. Vi bor trots allt i Lilla landet Lagom så hur svårt ska det vara? Två morgonkoppar kaffe är lagom. Nu: Till gymmet. Det är sant. Jag tänker gå till gymmet och morgonjogga. Det trodde jag ALDRIG någonsin skulle hända. Men utan hund finns det ingen anledning att gå toe to toe med ett väder på krigsstigen.

Det kom inte som en överraskning direkt, att Mother nature hade en ondskefull plan med de sista dagarnas töväder. Det isar av obehag utmed ryggen på mig nu när jag sitter och ser hennes nya krigstaktig. Att gömma de glashala gatorna under ett fint lager med nysnö. Be were säger jag bara! Ungdomlighet och spenstiga muskler kommer inte rädda en från att falla.
  Jag talar av egna erfarenheter, förra året när jag fortfarande var ung och spenstig fick just den här modellen av väderkrigsföring mig att slå på arslet två gånger. Så samma dag.

Jag försöker dra ner på mängden mjölk i kaffet. Det har lixom blivit så att jag nästan har 50/50. Det smakar mest bara ljummen mjölk då. Faktiskt inte särskilt gott. Har rätt nyss kommit hem från en promenad. Man får passa på, vädret är ju strålande idag också! Gick runt Himelstalund och vid en av parkeringarna låg en död kanin. Inte en hare, för den var liten och svart och halvlånghårig. Vem fan slänger sin döda kanin på en parkering? Jag blev jätteupprörd faktiskt!  Folk är fan i mig från sina sinnen!
  Och på grund av det skumma vädret har jag återfallit i mitt SMHImissbruk. Jag har redan varit inne på deras sida femsex gånger. Skapligt onödigt för så ofta uppdaterar dom ju inte. Men jag kan lixom inte låta bli! Måste kolla en gång till bara... Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra med hela resten av dagen. Knepigt.

Jag har ett irriterande psyliumfrö i halsen. Ute är det svinhalt, jag vet för jag har varit där, ute i det hala. Nu sitter jag med min andra kopp kaffe och hehe:ar åt folk som halkar förbi mitt fönster. Dom ser för lustiga ut, beredda på platt fall som dom är.

  Snart ska jag gå till affären. Ingrideinser till dagens lunch/middag ska inhandlas. Jag är lite inne på saker som lagas i ugn just nu så det blir tacogratäng. Och apropå mat har jag gjort en intressant iakttagelse. Väldigt många människor fotograferar sin mat, jag är själv en av dom. Men VARFÖR tar man foton där maten snarare ser ut som den just kommit upp än ska ner? Mat ska se aptitlig ut. Gör den inte det är det ju ingen mening med att ta kort på den! Här är min frukost:



PS. Majje, du tänker ju HELT fel! Du ska inte bli kompis med ordet måste, det är ett fult, fult ord! Du ska byta ut det mot vill. Vill är ett tjusigt ord det!

Jag bestämde mig för att jogga lite. Nånstans måste man ju börja lixom. Rätt snart fick jag inse att min form nu är i ungefär samma stabila skick som en ogräddad bulle. Det kändes jobbigt, trots att det inte kom som någon överraskning. På Kungsgatan sprang (läs stapplade) jag förbi ett ungt par med ett par ljuvligt doftande pizzakartonger i nävarna. Jag kan ärligt säga att jag aldrig förr varit så nära att råna någon som just då. Jag insåg dock att jag på grund av, eller snarare tack vara, joggandet var alldeles för svag för att övermanna två personer på samma gång. Det skulle jag hur som helst varit även utan joggandet förstås, men i alla fall. Så jag stapplade vidare hemåt och hällde i mig en oljuvligt doftande proteindrink istället.

Igår fick jag gå tidigare från jobbet för det var i stort sett stendött. Jag får inte längre det där kolsyrebubblet i kroppen när jag får göra det. Trist. Fast jag gör det ändå, förstås, för jag har ingen som helst självbehärskning.

  Alltså, jag gick hem tidigare och städade. Sen drack jag i rask följd två koppar kaffe, innan jag gled till Hemköpt för att inhandla ingredienser till middagen. Auberginegratäng med mozzarella. Börjar inse att jag lägger mozzarella på precis allt just nu, men det är ju så gott! Så jag åt min trevliga middag medan jag läste min trevliga bok, jag önskade att jag haft ett sånt där litet bord man kan ställa över benen så jag kunde sitta i soffan och äta lite bekvämare, eller rent av i sängen. Frukost på sängen. Förutom på min födelsedag som liten har jag aldrig fått frukost på sängen. Inte en ända gång. Fattar ni? Jag har ALDRIG fått frukost på sängen!

  Skit samma. Halv tio släckte jag lampan. Jag är inne i en sån där period då jag hela tiden lägger mig tidigare och tidigare och går upp tidigare och tidigare. Fast i natt var jag vaken ett tag runt halvtretre, för Amadeus fick ett frispel och for fram och tillbaks över mig i sängen. Det är som att ha ett bowlingklot studsandes på en, rätt svårt att sova då. Men sen la sig lugnet igen.

Solen går upp 8:40 idag, ner går den 15:24. Imorgon går den upp 8:39 och ner 15:26. TRE minuter mer dagsljus! Fenomenalt! Mindre lyckat är töandet, det ser svinhalt ut på gatan här utanför. Jag skulle inte spela på brutna lårbenshalsar idag. Alldeles för dåliga odds. Antagligen är det redan tjockt med söndagspromenerande pensionärer på akuten.

I torsdags kväll använde Majje stora tvättstugan. Torktumlaren fungerade. I fredags morse använde jag samma torktumlare. Då funkade den inte. Jag utgår ifrån att Majje inte medvetet saboterade torktumlaren eftersom hon inte viste att jag skulle använda den.

Igår var egentligen ingen dålig dag, jag var lite trött. Det var svårt att sova. Även om sängkläderna var tvättade och luktade hemma gjorde inte de nya täckena och kuddarna det. Kändes som att sova på hotell typ. Dessutom var det nått prassligt material i påslakanet som jag inte riktigt gillade. Vi får väl se om det mjuknar.

  När klockan ringde vid sju kände jag mig sådär. Tre maskiner tvätt. I stort sätt allt som går att tvätta tvättades. Ett par småfiltar och duschdrapperiet glömde jag bort. Lätt hänt. Genom att kontrollera så torktumlaren verkligen fungerade innan jag gick upp till mig, det gjorde den inte. Den stannade efter ett par varv. Besparade jag mig att några timmar senare komma ner och finna alla mina underkläder, lakan och handukar våta. Hahaha! Jag kände mig fett nöjd!

  Jag avslutade tvättandet med att mangla sängkläder. Jag uppskattar ett gott mangelpass, det är lite som meditation. Tyvärr var lakanen lite för torra för att den riktigt fräscha känslan skulle infinna sig, det blir så ibland. Fler människor borde mangla.  

  Det var efter det, manglandet, när jag gick på promenad med Annsofie och Morris som jag insåg att kameran inte betedde sig som den skulle. Då tog den bilder, ibland, sen slutade den med det också. Kanske nått tillfälligt tänkte jag och tog med den på Kolbullegrillning i parken. Inte nått tillfälligt konstaterade jag där. Verkar vara något fel på obejktivet. Det automatzoomar inte. Ställer man in den på manuell zoom funkar det, men då blir allt suddigt, jag kan inte sånt där. Att filma funkar också. Jag vill väl för fan inte filma! Jag vill ta kort!

  Kolbullen var god, väldigt flottig. Jag gillar tyvärr flott. Sen gick jag ner på stan för att träffa Tesse och Oliver. Vi fikade på Lindhals. Oliver kräktes genom näsan. Jag börjar bli lite kvackelmagad så det kändes lite jobbigt att titta på medans jag åt. Fast det hindrade mig förstås inte. Jag åt ändå, för mycket.

Först kan man liksom skratta åt det komiska i att precis allting går åt helvete. Men efter ett tag känns det inte så roligt längre. Som nu när min nya kamera inte fungerar.

Snöröjarna har inte slitit ut sig idag direkt. Inte runt mitt kvarter i alla fall. Skönt att få vara inomhus. Jag väntar på att Majje ska börja tvätta. Sen ska vi se en film. Vilken vet vi inte. Vi ska gå och hyra en har vi sagt, eller skrivit, för vi har bara haft skriftlig kontakt idag. Jag tror jag vill se något roligt, men med tanke på hur dåligt det gick senast kanske det är bättre att satsa på nått otäckt.

  Nu på eftermiddagen har jag städat köksskåp, sorterat plastburkar och slängt skit. Städar kylen har jag också gjort och slängt en del skit därifrån med. Ätit ugnsbakade rödbetor med mozzarella till lunch, läst lite och tänt en jävla massa ljus. Det går ju att göra sånt nu när Katten, självmordsbrännaren, är borta.

Som tidigare nämnt funderade jag på att gå ner på stan idag. Men jag börjar tydligen lära av mina misstag och kollade öppettiderna, helt nytt för mig, sånt gör jag ALDRIG! Ren röta att Jysk var öppet med andra ord. Stan har stängt idag och jag har nu besparat mig en onödig tripp. In your face universum!

Så, nu har jag alltså minst åtta månader på mig att göra just ingenting. Jag är inte stormförtjust i att inte göra någonting så det går inte för sig. Frågan är vad för någonting jag ska göra. Jag behöver kortsiktiga och långsiktiga projekt.

  Ett långsiktigt är rätt självklart. HUNDEN! Somliga kanske tänker att det ju inte kräver så mycket arbete utan mer handlar om tålamod, vänta och vänta och vänta. Helt fel. Ni såg ju hur det gick när jag bara väntade och längtade, åt helvete. Jag har nu under förmiddagen tagit fram en strategi, jag ska bli så skicklig på att låtsas att jag inte vill ha någon hund att universum luras att tro att det vore ett straff att ”ge” mig en. Det här kommer bli en rejäl utmaning, men jag tror jag är redo för den.

  Det andra långsiktiga projektet är att komma i form igen, och hålla den. Det kräver inte alls lika mycket arbete som projekt nr 1. Det är lätt, handlar bara om att få arslet ur vagnen och det ska jag börja med alldeles strax

  De kortsiktiga projekten handlar mest om lägenheten. Idag har jag därför tagit bussen ut till Jysk och köpt nya täcken och kuddar. Jag behövde knappt vänta alls på bussarna. Dom kom precis som dom skulle, kors i taket! Sen när jag var hemma igen lagade jag persiennen, för andra gången sedan fönstren byttes ut. Den här gången fick jag ta hjälp av mans best friend, Silvertejpen! Det var lite MacGyver möter Martin Timell. Jag blev nästan impad av mig själv.

  När det var klart bankade jag upp den nya gardinen, bäddade om sängen, fick hjälp av Gimli, kom på att jag borde kammat katterna innan jag plocakde fram rena sängkläder, så gjorde det och sen åt jag mellanmål. Jag är nöjd med min prestation! Senare idag ska jag skaffa nya orkidéer och kanske en liten lampa till fönstret.

Och nu har jag nya bevis på att univerusm is out to get me! Min goda vän Majje har en bil, i den bilen skulle jag åka till IKEA någon gång när vi båda hade tid och lust. Som tillexempel idag eller imorgon. Vad händer då? Jo, Majjes bil blir påkörd! I rest my case…

Nu är jag så ledsen. Blenda som varit i Danmark för parning bestämde sig för att spela svårflirtad. Tydligen har hon ett kanonkort höglöpt och innan vi (och kanske hon) viste ordet av så var det för sent och Zippen hade tappat intresset för henne. Så går det när man leker med någons känslor! Fast jag tror ju inte det är såna världsliga känslor som kort höglöp som är orsaken till det här. Det är universum som fortsätter med sin vendetta mot mig. Ni tror det säkert inte, ni tror nog jag är paranoid och för självupptagen. Men jag vet vad jag vet... I’m on to you universum!

Det var för kasst väder för att ta bra bilder idag, det var lixom inget som var särskilt fint och inspirerande. Som tur var fick jag låna Morris, aka Sir Pooalot av Annsofie och Gustav så det blev mest bilder på honom. Men han har inget tålamod direkt. Och det hade väl inte jag heller haft om jag varit naken utomhus och blivit ombedd att sitta ner i snön.

Igår skulle jag baka en cheesecake. Det är ju ett enkelt och okomplicerat bakverk, kan man tycka. Fast inte om det är jag som ska göra den. Första missen gjordes i ett tidigt stadie och upptäcktes efter att jag hade kommit hem från affären. Fullkornsdigestive. Inte gott alls! Orkade inte gå tillbaks. Andra misstaget gjordes också i ett rätt tidigt stadie av själva bakandet, men upptäcktes på sluttampen. Det här är ett fel jag helt enkelt aldrig borde göra för jag har redan gjort det en gång. Glömt att ha i Philadelphiaosten. Crap! Den här gången var det dock inte så mycket glömt som blivit felunderättad av min bakassistent. Resultatet blev rätt okej ändå faktiskt.

  Sen blev det lite Ultimat Fighting och efter det en film, som skulle vara en komedi men det var fan inget komiskt med den! Den var jättebra absolut men om man har räknat med att skrocka lite lagom roat men istället sitter och hulkar och snörvlar och snorar ner sina tröjärmar värre än ett dagisbarn så känner man sig ju lite lurad. Eller jo lite komiskt var det men mest bara tragiskt. Typ när clownen försökte hänga sig. Då skrattade jag så snor och spott sprutade. Jag tror det var en överslagshandling. Det blev ixom för sorgligt alltihop.

Jag har nu intagit min frukost och två koppar kaffe och funderar nu på vad jag ska göra för vettigt av den här dagen. Just nu lutar det åt att ta med kameran på en promenad och ta lite utomhusbilder. Det har jag inte gjort än.

Igår gick jag på promenad med Annsofie och Morris. Morris morrade inte på mig en ända gång. Det går framåt med andra ord. Annsofie hade joggat runt tennisplanen och kände sig duktig. Jag hade blivit av med morsans vidriga odjur dagen innan och kände mig lycklig. Det var en bra promenad helt enkelt.

  Vi gick runt tennisplanen typ och sen ner till macken för att pumpa min cykel. Den har varit så opumpad sista tiden att det varit ett helvete att använda den. Jag har trampat och trampat och fått mjölksyra i benen, blodsmak i munnen och blivit så fruktansvärt frustrerad att jag bara velat kasta den från bron ner på tågrälsen! Ibland även mig själv.

  Men i morse när jag ledde ut den ur källaren var den spänstig som en unghäst. Jag skrattade lite som en galning när jag for över tågrälsen, helt utan självmordstankar. Det var härligt! Jag var inte ens lite svettig när jag parkerade i cykelstället på jobbet. Livet kändes som en dans på rosor!

  När jag slutade X antal timmar senare och skulle fara hem hade kedjan hoppat. Och nu undrar jag, varför är det så? Va? Varför måste små, små saker som gör vardagen trevlig bara skita sig? Varför måste kedjan hoppa så jag måste stå där i svinkylan och pilla med den där skiten tills jag fick kölkramp i fingrarna och dom nästan trillade av? Kunde jag inte bara kunnat få vara glad och trampa hem på min nypumpade cykel? Är det för mycket begärt? Va? Tydligen. Jävla skit. Nu ska jag sova!

Mellan 1-2 minuter om dagen. Hurra!