På jobbet är det fler än jag som försöker komma i form. Igår hade vi en liten tävling i vem som gått upp mest i vikt och jag ser mig som den självklara segraren, inte i kilo men i tid. ”Deeeet syns ju inte aaaaalls!” utbrast ett par av mina kollegor. Jag vet att det är menat att vara snällt. Men egentligen innebär det bara att dom aldrig såg hur förhållandevis vältränad jag var förra sommaren. Och om jag tänker på det var det nog bara två personenr som faktiskt talade om att det syntes, den ena var min mamma och det räknas knappt. Alltså, INGEN SÅG! Man kan ju gråta åt eländet!

  Idag har jag i alla fall träningsvärk trots mina minimala gyminsattser. Jag tar det som ett positivt tecken och räknar med att musklerna ska poppa upp som små tusilagos vid väggrenen någon gång runt 1:a april.