Som en näradödenupplevelse var det.

Joggade i morse. Det var så jävla jobbigt! Jag sprang och sprang, över Himelstalund (som luktar hundskit så in i helvete) vidare bort genom ett bostadsområde jag inte har en jävla aning om vad det heter. Där bestämde jag mig för att kolla klockan, övertygad om att jag varit ute i minst 30 minuter. Det hade jag inte. Jag hade bara varit ute i 21. TJUGOEN MINUTER! Jag tror att delar av mitt hjärta dog där för sen blev det verkligen svinjobbigt att springa. Men jag kämpade på i ytterligare en evighet. Det kändes som en evighet i alla fall men det visade sig förståss snarare vara ett ögonblick, närmare bestämt fem minuter. När jag kollade klockan nästa gång hade det bara gått fem minuter. Efter det var det ungefär bara ¼ av mitt hjärta som fortfarande pumpade runt blod i kroppen på mig.

  Efter 33 minuter gav jag upp och började gå. Jag trodde först att jag skulle behöva ringa en ambulans, men riktigt så illa var det inte. Nu har jag återhämtat mig en aning. Inte helt dock. Jag tror jag skulle behöva en hjärttransplantation. Ett grishjärta vore bra. Grisar har fan power! Dom kan springa assnabbt och aslångt!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0