”Alla är sjuka just nu!” snörvlade en av mina arbetskollegor när vi suttit på jobbet i ja, ett par timmar. ”Inte jag! Wuhuu!” hurrade jag. Det borde jag förstås aldrig ha gjort. Jag hade inte mycket mer än sänkt mina segervissa händer fören ett krypande obehag började sprida sig i kroppen. Att vara sjuk är jag jättedålig på. Eller bra, beror på hur man ser det. Bara lite sjukdomskänsla gör mig fruktansvärt eländig. Nu har jag precis kommit hem och det ända jag vill är att krypa in bakom badkaret och lägga mig att dö, typ som en skadeskjuten hare.

  Naturligtvis är mina värktabletter slut. Det är oändligt långt till affären (100-150 meter). Jag är helt övergiven med mina fruktansvärda plågor. Jag ska inta fosterställning på soffan nu och tycka oändligt synd om mig själv. Får ju inte plats bakom badkaret.