Grinollen och Tjockbettan.

Vardagsmotionen är numera obefintlig. Från några timmar om dagen i alla fall, till typ en kvart. I bästa fall. "Om jag inte hade hund skulle jag vara jäääättefet!" brukar Annsofie och jag säga till varandra och jo då, det var ett korrekt antagande. Kilona kom som ett brev på posten.
  Så idag bestämde jag mig för att gå till jobbet. Inte bra för motionens skull, utan oxå för att det naturligtvis snöat under natten. Trefyra centimeter nysnö är förjävligt att cykla i! Förjävligt att gå i oxå. Jag gick och gick, först hem till Sven för att lämna Kenzo och sen vidare. I ett rasande tempo, utan att komma någonstans! Snön bara gled och gled! När jag anlände till jobbet rann svetten utmed ryggen. Och likadant var det på vägen hem.

 

Majje kom ner och höll mig sällskap medan jag målade hyllplanen igen. ”Det här är så jävla tråkigt. Jag dör!” skrek jag och rollade som besatt medan Majje satt i soffan och drack te hon själv tagit med sig. Mitt duger tydligen inte.=P

  När rollandet var klart och Majje gått hem satte jag igång en film. Hachiko. Det var ju rena eländet. Jag började lipa redan innan det egentligen var sorgligt. När lilla valpen Hatchiko sprang runt på stationen efter att ha trillat av bagagevagnen bara sprutade tårarna. Aslöjligt! Han blev ju upphittad sen och jag vet ju att han inte var borttappad och övergiven på riktigt. Men jag blev så olycklig av det hela att jag var tvungen att trösta mig med lite varm chocklad med grädde.



Gimli har fått ett nytt smeknamn idag. Tjockbettan. Så här såg Tjockbettan ut i morse innan jag gick till jobbet. Han är inte så tjock som det ser ut. Det är bara en osmickrande vinkel. Och så dom där kilona som kameran lägger på.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0